Det har varit en no-go zone. Varför skulle jag vilja åka dit? Hög brottslighet (fördom). Slitet. Kolgruvedamm. Men så hade jag en barvända med en klok finska som fnös när jag sade att jag skulle till Aalst.
-”Vad ska du där och göra? Tråkig stad. Åk till Charleroi. Även om det är slitet idag så kan du se hur välmående det var en gång.”
Så jag åker till Charleroi. Staden som jag mest förknippat med Ryanair och besökare till Bryssel som tror att Brussels South Airport ligger nära Bryssel. Det gör den inte. Den ligger i Charleroi.
Och så allt elände kring Marc Dutroux och kidnappningar och mord på unga flickor. Ett sår som fortfarande skaver i Belgiens historia.
Det är lätt att åka dit. 1 1/2 timme med ett snabbt tågbyte. Det är svårare att komma hem då tågbolaget tycker helger är bra tillfällen för att rusta upp spår.
Det börjar förvirrat – tåget anländer till Charleroi South som också heter Charleroi Central. Men över en kanal och här är staden. Hotellet är helt och rent och de ger en uppgradering till ett rum med chips och juice i minibaren och ett badrum jag kan stöta kula i. Om jag hade haft en kula med mig. Rejäla ytor.
Bredvid hotellet ett splitternytt shoppingcenter – Rive Gauche. Allt blänker men det har lett till att småbutikerna i närheten glänser inte. De är stängda. Antalet plywoodskivor över fönster överträffar vad jag såg i Miami efter en orkan. Det är en sluten stad. Den kungliga staden – Charleroi som fick byta namn från Charnoy till Charleroi för att hedra kund Karl II av Spanien. En 5-åring. Därav Kung Karl i rubriken om det har varit en gåta ända fram till nu.
1968. Den första kvällens restaurang har inte bytt inredning sedan 1968. Bra så. Det är som att sätta sig en tidig upplaga av Allt om Mat och må bra.
Dag 2 avverkar jag två museer på förmiddagen. Och ett stadshus där jag som enda turist får en guidning bland jättefigurer i papiemache och dammigt tyg.
Så är det för övrigt även på Museum 1 och Museum 2. Jag är den enda besökaren. Så vill du vara ensam turist – åk till Charleroi.
Museum 1 är som det ska vara 7-8 salar med tavlor som får fantasin att rusa.
Museum 2 är mer industrilokal med artist som vill säga nåt jag inte förstår.
Lunch på en restaurang med goda – väldigt goda recensioner. Och jo. Välförtjänt. Alltså recensionerna. Om jag är förtjänt den goda maten är en annan historia.
Men sedan tar staden slut. Finns inget mer att se. Slutar räkna plywoodskivorna. Åker hem. På trasiga järnvägsspår. Det tar tid. Det är svett. Det är gamla tåg. Det är straffet för att jag åkte på besök till Kung Karl. Men museum 1 var fantastisk. Och maten.
30 minuter senare slutade jag tänka så. Taxin korsade Donau och på kameravstånd blänkte parlamentet.
-”Beautiful building” sade jag.
-”But bad politicians” svarade taxichauffören.
Det ungerska parlamentet
Och så är det. I parlamentet har regeringspartiet Fidesz egen majoritet. Men inte i Budapest. Och det är i Budapest jag är. Inte Fidesz-stad.
Staden är full av folk som följer viskande människor.
Inget skrik. Inga högtalare. Utan en guide som viskar i en liten mikrofon och skocken följer efter – inte tryckandes mot guiden för att inte missa orden- utan alla har egna hörlurar så de inte missar ett endaste ord. Framsteg? Ja det är lite tystare men grupperna är större och därmed svårare att passera.
Dån över Donau
Nationalgalleriet. I varje sal sitter en äldre dam med lila tröja. Och ler vackert. Så ska museivakter vara. Överallt. Nationalgalleriet tar en förmiddag. Resten av slottet tar en annan förmiddag. De bodde stort de där regenterna – även om det informeras att en av dem som byggde ut slottet bara besökte detta en gång.
-”Hur ska jag kunna korrekturläsa när manuskriptet är osorterat?Idol
Maten. Nja. Det är rustika portioner. Mängd före smak. Jag imponeras mer av inredningarna än av tallrikarna.
Fast denna schnitzel var god Kalle Anka
Handen. St Stephens hand. Ungerns förste kung. Vars hand är en nationalklenod. Och vårdas ömt i basilikan efter att ha färdats runt lite här och var. Men sedan 1945 tillbaka i Ungern.
Handen!
Så nej – jag hamnade inte bland Sverigedemokraters vänner. Jag hamnade bland;
Turister från USA som föredrog franskt vin för ”de visste mer eller mindre var det landet ligger”. Sedan var en av dem väldigt intresserad av första sidan på menyn – ”What are all these food?” Det var möjliga allergier svarade servitören. Hon beställde inte allergierna.
Taxichaufförer som avrundade räkningen generöst uppåt. Yes – taxin i Budapest har dåligt rykte.
Selfiepinnar. Selfiepinnar!!! Jag trodde de var utdöda. Men de lever.
Och så damen på flygplatsen som hade en toalettstolsförhöjare som handbagage
Jag trodde först det var en stödkrage
Detta var mitt andra besök i Ungern. Det första skedde 1981. En annan värld. Tågluff där privata rum hyrdes ut via statliga turistbyrån Ibusz. Där handlade det inte om att välja rum själv utan staten valde. I Budapest hamnade jag hos en familj i en förort. De hade alla städredskap i badrummet. Som inte var ett stort badrum. Jag minns inte så mycket om dem. Det var ett äldre par som höll sig undan när turisten kom in i lägenheten. I Siofok vid Balkan-sjön däremot – där var det expediten på Ibusz själv som valde sig själv som hyresvärdinna. Hon hade en liten stuga i trädgården och det var ett bra boende fast hon förmanade att jag inte fick ha ”midgets” på rummet. Jag tror jag stirrade så mycket på henne – helt oförstående så hon fick upprepa flera gånger att jag inte fick ha ”midgets” på rummet så efter den sista upprepningen förstås jag att hon sade ”mädchen”. Gåtan löst.
”The old-town area of Namur is very charming provided that you are willing to delve deeper than its slightly tough looking exterior.”
Men det var ju en av de bäst skötta stadskärnorna jag har sett. Trots den bullriga festivalen som hade ockuperat varje gathörn med DJs och tillfälliga barer.
Det handlar alltså om staden Namur – Walloniens huvudstad. Och senare om staden som lever trots den blodiga massakern 1914- Dinant.
Och det är tågresan mellan städerna följandes floden Meuse som får mig att tänka på cykel och tält och sakta ta sig fram efter floden. Det är strålande vackra hus som bevakar floden.
Men Namur. Jag börjar med porr. Nej – det är snarare franska kort som konstnären Felicién Rops åstadkom för över 100 år sedan. Rops – en stilig herre som satt på bordeller och målade damer. Och han var kompis med Baudelaire. Pensionärsgruppen tågar mot den erotiska avdelningen.
Jag tittar på Pan -utställningen. Och hoppas att de suktande pensionärerna tågat vidare. Det har de inte. De är på långfingersavstånd från målningarna. Vilt kacklande. Barn däremot rekommenderas att inte besöka detta museum. Hmmm.. så ekivokt var det inte.. Eller så är jag härdad.
Därifrån vidare till det perfekta köket. Eller det var det perfekta köket när det existerade. Nu är det ett museirum. Men ändå det perfekta köket. Resten av museet är knarrande golv och inplastade möbler. Men trivsamt och fryntligt. Jag är enda besökaren – det är ju festival i stan.
Så jag beger mig mot festivalen – som är öronbedövande fast den ska börja först nästa dag. Det är Wallonie -festivalen. Wallonien som Flandern tycker är tärande. Ytliga jag tycker dock folk är betydligt vackrare än flamländarna som ser ut som bonddrängar hela bunten. Jag är ytlig.
Jag äter. Det är ju målet med resor. Brasserie PhilFa – som är lite svår att hitta för festivalen har med sina tält gömt alla restauranger. Men det fungerar . Äter den bästa räkkrocketen nånsin och en väldigt bra cordonbleu. Det tar tid. Men då vet man ju att maten inte kommer från en mikrovågsugn.
Dagen efter gryr. Upp tidigt för att åka kabelbana bort från jordklotet. Upp på Citadellen. Befästningen på berget som vid en attack – en av flera – klarade sig i 3 dagar.
Det är något med sluttningen som inte är tillräckligt brant. Kliver runt. Här kördes rally och MC lopp förr i världen. Under en massa år. Inte längre. Mons och Spa har tagit över gasandet.
Ramler nerför berget. Vill inte svindla med kabelbanan en gång till. Den var svettig. Och tur är det att jag ramlar ner för då hamnar jag på båten. Restaurangbåten. Cote Meuse. Och jag kommer rätt i tid, En halvtimme innan firmafesten – för det går inte fort med en kock och en servitör. Men cevichen är fantastisk. Smaken sitter kvar länge. Ungtuppen är perfekt. Jag rullar nerför landgången.
Nästa museum. Återigen den trevligaste personalen. Kyrkokonst. Tömda kyrkor har samlats här,
På kvällen blir det nästa kyrka. En matkyrka. L’Espiegliere. Matkyrka. Stärkta dukar och smalbenta servitörer. En fantastisk fyrarättersmeny. Med vinpaket. För mycket vin. Glasen fylls på hela tiden.
Dinant. En lördag i Dinant. Först möter jag Charles de Gaulle. Eller hans staty och bro.
Bron där han blev skadad i foten. Skadan som ledde till att hans haltade resten av livet. Jag vet inte om han återvände till Dinant nån gång. Efter skadan.
Tyskarna. Jag vet inte hur tyskar känner när de besöker Dinant. Dinant som var stället för ett av de värsta krigsbrotten under första världskriget. Över 600 civila avrättades för tyskarna fick för sig att det fanns skarpskyttar som sköt från dolda ställen. Inget pekar på att det var så. Staden brändes ner. Citadellet – här finns också ett citadell- var scen för bajonettslagsmål. 1000-tals döda på både franska och tyska sidan. Franska? Jo Belgien ville vara neutrala så de lät fransmännen slåss mot tyskarna. På belgisk mark.
Tanken svindlar. Jag svindlar uppe på citadellet. Går ner – 408 trappsteg. Möter en kvinna som springer upp. Men det är vid de första 25 trappstegen.
Mat. Jag träffar rätt. Les Amourettes. Ett leende när hovmästerskan i gyllene byxor möter mig . Ett lyckomoment när jag ser inredningen . Rött. Rosa. Hej 1973!
Men detta är perfekt. Jag blir kär. I räkorna som plaskar i en gräddsås. I ungtuppen. (Igen) Som plaskar i grädd- champinjonsås. Det är helt brilliant. Och när lille Tango vid bordet bredvid ser mig och vill bli kliad så är lyckan förstärkt. Konjaken hjälper till.
Men var är jag? Vid Leffes källa. Så en vandring till källan. Klostret som nu är ett hotell och museum för Leffe. Värdelöst museum. Inga kopparkar. Bara dataskärmar med fake munkar som pratar på 4 språk. Men man får en öl och ett ölglas för entrépriset. (12 euro).
Tillbaka till Namur. Floden Meuse är fortfarande vacker och husen vid floden är ståtliga.
Namur. Igen. Italienaren vid nästa gatuhörn. Fullträff. Men menyn? Priserna? Det är ju 50% av andra restaurangers priser. Men det stämmer. De har nog inte höjt sina priser sedan de tryckte den omfattande menyn. Och det är bra. Så bra. Och så familjärt. Och alla i personalen är nog släkt med varandra.
Så mat. Mat och museer. Det är mitt liv. Och mellan maten och museerna kommer de förklädda gudarna. Idag kom Henri på besök 3 timmar av energikick.
Och det var bra med Henri . Energi. För senare i eftermiddag så städade jag ur källarförrådet innan stanken kom. I förra veckan upptäckte jag råttbajs i förrådet. Ut med gift. Och där var de – den höggravida stora feta döda råttan. Och en babyråtta som gömt sig i en kartong med julprydnader. Och 4-5 andra babyråttor inne i fällorna. (Plastfyrkanter med gift som är som Hotel California – ”You can never leave”). Meddelade grannarna om att de borde kolla sina förråd också. Det fick fart på en (”jag har hål överallt i min bostad” och en cool inställning från en annan (men de bygger ju om avloppen på två gator i närheten – så självklart flyttar råttorna på sig)
Nu hoppas jag inga råttor kommer på begravningen .
Vi har inte flugit ens en timme men han har varit på toaletten fyra gånger. Det är väldigt korta besök. Det ger mig upplägg för en novell om en som vill bli sedd. Som en koranbrännare. Eller som mannen i Peter Gabriel sången med text raden ”I want to be somebody You were like that too If you don’t get given you learn to take And I will take you.”
Han är klädd i kamouflagefärger. Åt sin mat fort. Sallad nicoise. Flygvärdinnan vill se hans boardingkort. Han är inte på listan över de som ska sitta där han sitter. Han plockar fram papper efter papper. Skrynkliga papper. Vecklar upp dem och flygvärdinnan ger med sig. Han sitter kvar. Det är en timmes flygning kvar. Han hinner nog gå på toaletten minst tre gånger till.
Jag vet inte om han är nervös. Eller om han är ond.
Under tiden beställer mannen bakom mig -”champagne and beer please!”
Livet går vidare. Jag fortsätter bevaka toalettmannen. Mitt uppdrag.
De senaste nätterna har jag drömt om besvärliga situationer. Som när jag mötte djävulen. Han började som en björn men jag höll fast hans ramar i ett grepp så han inte kunde skada mig. Men sedan blev ramarna till avlånga elastiska armar. Jag försökte med ett ”I Jesu Kristi namn…” men björnen skrattade. Djävulen visste att jag är ateist. Och sedan blev björnen en mänsklig djävul. En man i kostym med glimrande iskall blick som lade en förbannelse över mig. Rakförbud i 2 veckor. Och en stor cupcake att balansera på huvudet under den tiden. Det gick sådär för härnäst vankades det matlagningstövling. Djävulen läste högt ur receptet men snart knuffade han undan mig och tog över matlagningen själv.
(Fotnot ; jag är övertygad om att detta kommer ur samtalen med italienskan och slovakiskan om hur engelsmän tror matlagning består av att värma färdiglagad mat inköpt på Waitrose).
Det är England. Det är England som sätter igång dessa drömmar. Dessa misstankar mot toalettmannen. På tåget mellan London Liverpool station och Audley End ropas det ut från högtalare och skrivs på informationsskärmarna att ’ om man ser något misstänkt ska man ringa eller SMSa till ett nummer”. Bevaka din granne. Angiveri. Men jag tänker inte ange toalettmannen. Jag bevakar honom. Som om han vore en djävel som låtsas vara björn.
Då är livet som dogsitter så mycket enklare. Inget mystiskt. Inget hotfullt. Inga förklädnader.
And then comes Bruno. Nästa hund. Rhodesian Ridgeback. 2 år. Som avskyr andra hanhundar. Och där ägarna bebådats med en nyfödd baby och söker hundpassning rätt ofta. Jag blir nyfiken på Bruno. Förklädd gud? Ilsken djävul?
Hösten är jämnsmetad med hundbesök. Hittebarnet Efty kommer en helg i september. Taxen Qimo 9 dagar i oktober. Älsklingen eurasiern Kuma 17 dagar i november. Kenyanen Kimo 9 dagar över jul. Och sen kommer Kuma tillbaka i januari. Under tiden ska jag bekanta mig med border colliern Henri vars ägare renoverar huset så Henri behöver umgås med andra än hantverkare då och då.
Förklädda gudar. Dog is God spelled backwards.
Nu har toalettmannen somnat. Jag kan avsluta mitt bevakningsuppdrag.
Och börja undra varför det tog 20 minuter mellan första och sista passagerare från Milano- planet som orsakade 30 minuters försening på detta flyg. De första passagerarna kom springandes med andan i halsen och svetten droppandes. Sedan tog det 10 minuter och då kom svenskarna med taxfree-påsar från Brussels flygplats. ”Mitt plan är försenat men jag måste ju handla taxfree”.
Toalettmannen sover men nu kommer den tatuerade mannen och väntar på att toaletten ska bli ledig. Han kör ner sina händer i byxfickorna för händerna skakar okontrollerrbart. Men jag ser inget terrorpåbud här. Jag ser mer av flygrädsla à la Fältskog.
Jag är trött. Vill sova istället för att hålla vakt. Men jag kom hem vid 2115 i går kväll och fick för mig att jag skulle titta på Finnkampen och det tog ju fram till 00.30 innan det tog slut.
Nu Stockholm i 23 timmar. Hotellet. Sedan rusning mot ett 60-årsfirande. Sedan sömn. Vakna. Styrelsemöte. Språng mot flygplatsen. Och sedan hem. För att sova. Utan att drömma om Djävulen och matlagningstävlingar. Hoppas.
PS. Jag besökte toaletten två gånger. Jag tror det hamnar i facket ”icke misstänkt”.
.sedan kom adeln och tog över. Klostret Walden Abbey revs och adeln byggde upp Audley End. Ett tag det största herresätet i England men sedan tog pengarna slut så grevinnan – som sedan testamenterade det hela till brorsonen – rev två tredjedelar av slottet.
Nu tassar det runt volontärer för BBC ska sända sitt trädgårdsprogram nästa helg från Audley End. Då kommer bilarna att köa. Förra helgen var det Victorian Horse show. Det luktar fortfarande hästgödsel. Undrar vad det kommer att lukta efter trädgårdsshowen?
Först tittar jag på tjänstefolkets arbetslokaler. Downstairs liksom – men det är mer sideways för tvätteriet och smörtillverkningslokalerna ligger i en sidobyggnad. Nu vet jag allt om potatisstärkelsetvätt och smörkärning.
Inuti huvudbyggnaden råder fotoförbud. Que? Jo även om slottet nu ägs av staten – så är ägodelarna privata och tillhör de som är kvar av familjen Braybrooke. Och när jag skulle ta reda på vilka dessa är så dyker det upp en arvstvist som får manuset i Downton Abbey att blekna. Läs själv. Hade jag läst om detta innan mitt besök så hade jag ju andats in konflikterna och surheten – men nu blev jag mest sur för att jag inte fick fotografera. Det fick ingen annan heller. Man fick inte heller ta med sig mat in bland de 100 rummen.
Matsalarna användes senast 1948. Familjen flyttade ut 1941 och militären tog över och gjorde det till en hemlig plats. Så frågan är vem som åt middagen 1948?
Det placerades sprängämnen under broarna över floden Cam. Det hemliga bestod i att träna polska soldater som sedan fallskärmades ner över Polen. Men de polska soldaterna fick inte besöka matsalen.
Jag vet inte om de fick besöka de två korridorerna fyllda med taxidermade djur och fåglar. En av 1800-talssönerna hade för vana att döda djur och fåglar och stoppa upp dem. 100-tals. Djuren spökar inte säger guiden. Synd. De borde hämnas. Men uppstopparsonen dog ung . Han var så krasslig så han fick bo med sin läkare. Säger de,
I barnkammaren får man läsa om de 5 sönerna – inklusive denuppstoppande – och vad som hände dem. De tre döttrarna – ja där får man se deras leksaker.
Ut ur huset. Ut i det gröna. Köksträdgården. Den Elysianska trädgården. Broarna. Svanarna. Äpplen. Päron. Sadlar.
Jag kommer inte att gå på trädgårdsshowen som BBC ordnar. Bara om de de två grenarna av släkten som var vinnare och förlorare i arvstvisten dyker upp. Skulle blomkrukor vina i luften då? Det vore nåt i livesändning på BBC….
Men – laga god mat; det kan inte engelsmännen. Men däremot gör de skäl för namnet ängelsmän för fixa i ordning trädgårdar. Det kan de!
Och inte för att främst informera utan för att banna i förtid. Det skyltas inte ”No dogs allowed” utan ”Strictly no dogs allowed” . De privata gatorna har 2 -3 skyltar vid infarten med samma text om att man ska ge fan i att parkera på deras gata om man inte bor där.
Men annars är det trevlig halvfart här i staden som blev rik på att färga tyger med saffran. Så då fick staden namnet Saffron Walden från att bara ha hetat Walden tidigare. Staden växer. Men kvar i de centrala delarna finns det hus som byggdes när Ivanhoe tvekade mellan Rebecca och den blonda.
Före det byggdes slottet. Som idag är en klump kvar. Det revs av någon anledning som man kan bara gissa om. Förmodligen togs byggstenarna från slottet till andra byggen. Här finns ingen sten för byggen. Staden vilar på en kalkgrund. När det regnar så slukar marken upp regnet direkt. Hungrig kalk.
Kyrkan – Heliga Maria – är rejält tilltagen. Störst i Essex. Men sådär anglikanskt tom på utsmyckning. Några få tavlor. Färgade glasfönster som i och för sig är rejäla. Men det oväntade – en barnhörna med leksaker som inte väsnas. Bordet vid utgången med kvarglömda saker. En trädgårdsspade. Gyllene änglavingar. Ett antal vattenflaskor. Och kläder. Kläder. Jag hoppas ingen lämnade kyrkan naken.
Bakom kyrkan. Fry Gallery. 3 tättbefolkade rum. Av tavlor som är så tätt upphängda så man ser minst tre tavlor samtidigt. Och hummande pensionärer. Jag är också pensionär men jag hummar inte. Jag hostar så det finns utrymme att komma förbi den hummande pensionärsflocken. Och så ut och in i trädgården som är trädgårdar. Bridge End gardens. Rejält tilltaget med äpplen, blommor och allt möjligt grönt. Och förstås en skylt om att hundar inte är tillåtna – men bara vid huvudentrén. Tar man sig in via någon av de andra ingångarna så tror man att detta verkar ju bra för hundar. Men då kommer Rita Rättrådig som slutat humma utan vevar med sin picknickkorg och det är bara för hundarna att lämna.
Det är nåt med engelsmän och engelskvinnor. Vänliga så man mår som ett tomt väntrum på akutmottagningen. Bestämda när de tycker det behövs så man mår som flaskan längst ner i glasåtervinningen. Men det bestämda är främst via skyltar. Lyd dom och du hamnar inte i glaskrossen.
Matbutiken. Hylla efter hylla med färdiglagad mat. Har engelsmännen och engelskvinnorna för små kök eller hatar de att laga mat. Fast nu säger de att det är matlagning när man värmer upp det färdiglagade i 200 C i standardugn och 180C i varmfläktsugn. Det är det inte.
Utanför butiken finns en bänk med en snäll skylt. ”A stranger is a friend you haven’t met yet”. Skylten uppmanar en till att sätta sig ner så kommer en stranger och vill bli din vän. De fyra gånger jag handlat mat har bänken gapat tom.
Då är det pubarna som är bättre kontaktytor. Trots att ölen har en alkoholstyrka på 3,5 – 4,5 %. Inte att undra på att grannarna klagade över det belgiska ölet. ”Bloody hell we got drunk after one beer!” Den kundägda kvarterspuben har ölfestival i 10 dagar. Jag frågar efter den starkaste ölen. 5%.
En vecka kvar här. Hundarna Oscar och Henry – punktmarkerar mig. De ser mig som den som ska ge dem mat. Hela tiden. En del dagar strejkar de. Vägrar gå mer än 100 meter och sen hem. Tjurrusning hem. Andra dagar lunkar de fram över åkrar och ängar i kilometer efter kilometer. I fredags gick vi 8 kilometer. De med de små krumma benen. Jag förstår varför de vandringsstrejkade på lördagen.
De fyller 12 år nästa månad. Två bröder som synkroniserar sin gång.
Och så labyrinten. Byggd nån gång när Ivanhoe tvekade mellan Rebecca och den blonda. I mitten placerades en ungmö. Och så skulle de unga männen ta sig fram efter labyrinten utan att snubbla. 1609 meter är vägen fram till ungmön. Jag tycker de skulle återuppväcka traditionen. Givetvis med förmanande skyltar efter de 1609 metrarna.
Det har vart bra medicin att vara här. Lugnt. Bra sömn – med Henry på mina fötter och Oscar kämpandes för att sno min kudde. Som det ska vara.
Hotellet där jag sover min bästa sömn. På något sätt är kuddarna – alla 4 – alltid svala.
Det gamla postkontoret från 1898 som nu inhyser butiker restauranter och så hotellet med 36 rum. Hotellet där alla detaljer är perfekta. Badrumsvågen som visar 2 kilo för lite. Baren där det tar lite tid att få drinken men den är perfekt. Baren som är så populär men där det bästa borden är reserverade för hotellgästerna.
Barskåpet i rummet med färdigblandad Negroni och Manhattan och nån tequila-grej. Frukostarna i lugnet före stormen – innan amerikanerna kommer och ojar sig över de låga fåtöljerna.
Men sedan finns ju staden där jag har så ,mycket kvar att upptäcka. Det finns områden där armbågen behöver vässas. Där turisterna kommer i bredd. Och så finns de tomma gatorna med fasader och kanaler och båtar att beundra.
Och så lammet. Lammet som lajvar Jesus. Bröderna Van Eycks mästerverk. Gåvan till katedralen från det rika paret som fick varsin ruta i målningen:
Bokning behövs. I april kom jag inte in. Fullbokat. Så nu har jag bokat en vecka i förväg. Och stod förstås först i kön när de öppnade kl 10.00.
På med rymdutrustning,
En virtuell vandring i kryptan där hela storyn om lammet berättas. Och om katedralen. Och sen sätter man sig. Och väntar. På lammet. För lammet öppnas bara efter 30 långa minuter. Först får man stirra på det rika paret. På lite allmänt kristet folk. Och sen öppnar sig tavlan och lammet – ja – det är alltså Jesus som på nåt sätt och av nån märklig anledning har klätt ut sig till ett lamm.
Hej då katedral.
Drar vidare till stadsmuseet STAM. En vandring efter en kanal med avundsvärda hus och ännu mer avundsvärda båtar. Flotten som puttrar fram med solenergi. Museet förklarar. Om Amand som kom och kristnade folk. Om nordmännen som kom och plundrade. Om staden som ville vara självständig men som förlorade sina krig. Om nazzarna som stal Lammet och gömde den i en saltgruva i Österrike. Och överallt får barn lajva stadsplanerare.
Det är ett trevligt folktomt museum.
Så jag drar vidare till klostret. St Pieters klostret som var i funktion fram till 1800 -talet. Rika knösar som kunde måla tak.
En kyrka till. St Nicholas. Högt i tak.
Gudagott.
Men sen är det mat.
Waterzoi från Gent.
Brun krabba med avokadokräm.
Sjötunga med bacon
Kalvfile
Kvarg.
Men sen.
Sen är det Cimon. Cimon den snuskige. Mammelokkern. Död åt Cimon.
Men Gent lever. Och så länge jag lever så återvänder jag hit.
Bosatt i nästan 3 veckor i främlingars hem. Tango är inte längre en främling. Vi har genomskådat varandra.
Det är ett grannskap med en t-banestation och en spårvagnshållplats. En förvånansvärt bra kinesrestaurang där kunderna stannar kvar länge vid kassan och pratar på som om de inte hade tillgång till Facebook. En väldigt bra grek där Tango är väldigt välkommen – så välkommen så han lägger sig på gatan för att markera att han vill in på restaurangen.
Och så stället som jag inte vet vad det heter. Det står “Le Regent” på markisen men på licensen som är uppklistrad i fönstret står det “Jardins de Babylon”. Jag hoppas att det är det senare namnet som är det riktiga.
På morgonpromenaden ska Tango in på baren fast den är stängd. På lunchen ska han in – på kvällspromenaden likaså. Det är något med ägarinnan som han gillar. Vi kan inte lämna baren utan att han ska hälsa på henne. Ägaren struntar han i – men de andra stamgästerna får sina hälsningar; den vildvuxne engelsmannen, den tjocke labradorägaren. Barnfamiljen från porten bredvid.
Grannskapet har två finparker och två fulparker. I ena fulparken – Prinsessan Clementines park – samlas a-laget. Och metarna. Metarna! De sitter mitt i stan och fiskar. Bröd på metkroken. Jag har inte sett nån fisk komma upp än. Men på morgonen hukar sig parkbänkarna bakom allt skräp. Likadant är det i andra fulparken – Leopold Square – där har kråkorna och råttorna fest på allt som slängts fastän varje parkbänk har en sopkorg bredvid.
I finparkerna på andra sidan genomfartsleden – där är det inte ett apelsinskal i sikte. Där frodas blommorna och träden och den afrikanske mannen som pratskriker i sin mobil 2 eftermiddagar i rad.
Och så parkernas park. Parc Laeken. Massiva ytor. Där får man livsrum. Dit vill Tango gå vid varje promenad. Men jag vet hur det blir. Han vill inte lämna den parken.Lägger sig ner med benen utspretade åt alla håll för att förankra sig i parken. Dragkamp. Tjurskallighet. Två tjurskalliga.
Nu är dagarna med Tango över. Kl 2100 sisådär kommer den semestrande familjen hem från Frankrike. Om 2 veckor kommer nästa hund – Kuma – för sin fjärde vistelse hos mig. På lördag träffar jag labradoren Kiba – som är inbokad över julhelgen. Och så ska jag träffa border collien Henri vars ägare renoverar sitt nyinköpta hus och behöver nån som tar hand om Henri några timmar då och då. Och så ska jag ju till Essex för att ta hand om Oscar och Henry.
Mitt liv som CrazyDogMan
*******
Det blev ett RomCom avsked. Där stod jag på spårvagnshållplatsen i ösregn. Och vem kommer springande för ett sista avsked……
Jag har fullt upp med att utforska världen post-pension.
Morgonen när jag vaknade upp som pensionär var en fri morgon. Fri. Fira. Bokade in 3 nätter i Antwerpen. En terrass över torget. 7 våningar från gatubullret.
3 dagar i Antwerpen. 4 museer. 6 restauranger.
Vinnare bland museer; Mayer van den Bergh. Mannen som samlade och samlade konst tills han föll ner från en häst och dog. 51 år gammal. Mamma Mayer skapade museet.
huvudrätt
Vinnare bland restauranger; Sir Anthony van Dijck Lomo Bellota och ankbröst. Vackra väggar och ljudvågor i vågor. Mellan rätterna höjdes rösterna som sedan tystnade när tuggandet började. Nästan alla gäster kom samtidigt så ljudet var samkört.
Denna restaurang hade jag inte upptäckt om inte ryktet om den räddade gränden Vlaeykensgang hade väckt mitt intresse. Gränden som skulle blivit en parkeringsplats men blev en gränd där turister säger -“ooohhhh!” Jag sade -“ooohhh!” av maten. Kombinationen varma körsbär och ankbröst var lika perfekt som kombinationen Lomo Bellota och fikon.
Tillbaka hem efter tre mätta dagar var jag inte mätt. Tog tåget till Halle- stället dit folk åker i april och maj för att se den blommande skogen Hallerbos Det är inte långt dit. 25 minuter med tåg. Jag skulle inte se skogen – den har slutat blomma. Jag skulle se staden. Det gick fort. Sevärdheten;
… den svarta madonnan – som kungar vallfärdat för att se. Hon blir bara mer och mer mörk för det är ett hav av tända stearinljus framför henne.
Men efter 1 och 1/2 timme hade jag sett allt av Halle. Utom mat. Och det blev ju 1 och 1/2 timme med ceviche och kalvfilé.
Ceviche med gurkskum. Gurkskum. Visa detta för en peruan och det blir blodstörtning. -“Esto no es ceviche!!! Es una blasfemia!!”Men den var god. Förutom gurkskummet.
Nu vaktar jag ett hus och en hund i 3 veckor. Det är huset jag gått förbi så många gånger och tänkt – efter revolutionen ska jag bo där. Huset är stort. Hunden är stor. Huset är lättskött. Hunden är lättstött. Avrundar jag vandringen för snabbt så lägger han sig ner och vägrar gå. Folk omkring.- “Est-il malade?” -“Non, juste têtu” (jag kan inte franska men denna fras har jag fått lära mig för att förklara varför en liggande hund inte tarvar en ambulans).
Hunden – Tango – är känd i kvarteren. Folk hälsar på honom och han hälsar på dem. Till och med damen med katten och det gråa håret hälsar glatt på honom fast Tango dreglar mot katten.
Och under tiden får jag en fråga från Essex om att passa Oscar och Henry medan ägarfamiljen är på semester i Albanien. Så helt plötsligt har jag bokat en resa till Saffron Walden – jo man odlade saffran där förr i världen – i augusti. 17 dagar av lokala pubar och sevärdheten – en mosslabyrint – som om man går genom den ger en promenad av 1.5 kilometer.
Mina bästa möten är med hundar. Men ibland möter jag människor, Oväntat. Vid en lutning mot en bardisk. Bra möten.
Som hon. Vi kan kalla henne Camilla. För hon heter så. Jag hade ryggen halvt mot henne medan jag malde på om flyktingläger i östra Afrika. På Roxy – den fantastiska krogen där en Republican drink var billigare än en drink som hette Monarki fast bägge hade samma innehåll. Hon – vi kan kalla henne Camilla för hon heter så – knackade mig på sidan och ville resonera. Hon var lärare på en design-utbildning och ville ha ett uppdrag. Hon fick det. -”Hur ska du designa nåt som gör livet lättare för en 11-årig flicka i ett flyktingläger?”
Jag tror hon utbildade i design i Kalmar.
Nästa möte var sådär 10 år tidigare. En tapas-krog på Kungsholmen, Inte Caliente utan en föregångare. Vi pratar 90-tal. Jag med blonda svenskan. Jag blond svensk. Men vi maler på på spanska. Dagen efter ska jag resa till mitt forna 3_års hemland. Mexiko. Det gäller att odla spanskan. Damen bakom knackar mig på axeln – och invänder – ”jamen ni är ju svenskar bägge två och här står ni och pratar spanska! Vafalls!!”
(Sidospår – det påminner om bardisken på Mårten Trotzig där jag ville träna på min finska och Kai på sin spanska och vår konversation höjde ögonbrynen på omgivningen)
Tillbaka till Tapas. Damen bredvid fick reda på att spanskapraktiseringen hade med min resa till Mexiko dagen efter att göra. Och då blev det fart. Där bor hennes syster. En hälsning!! (Detta var före Facebook och e-mail) Så ett brev på en servett. Det blev hälsningen. Jag tog med servetten och väl på plats i Polanco – Mexico DF hos min f d roommate Magu så ringde jag systern. Telefonsvarare. Det var på den tiden. Jag läste in mitt meddelande. På kvällen ringer det. Magu svarar. Lyssnar. Ler infernaliskt.
-”Och du din slyna – vad vill du med den svensken?”
Bakom det infernaliska låg vetskapen om att kvinnan på andra sidan telefontråden var hennes arbetskamrat.
Det bodde över 20 miljoner typer i Mexiko City då. Och från tapaskrogen på Kungsholmen till Polanco-stadsdelen var vägen kort.
Magu t v och systern till Tapasbarkvinnan till höger
En bardisk där det knöts många kontakter var Bar Milan – också det i Mexico city.
Visitkortet jag fick.
-”Varför?”
-”Vi kan ju pratas vid efteråt?”
-”Vi kan väl prata under tiden också?”
Det var under min lösryckta tid. Den varade i tre månader.
Samma bardisk. Artisten. Som då målade änglar med knivar instuckna i ryggen men som nu säljer så bra så han har kunnat adoptera 8 hundar.
Lilly. Hon som försvann. Men som var min trogna följeslagare på alla äventyr, Vi möttes vid en bardisk och besegrade världen eller i alla fall Mexico citys innerstad en sommar.
De mexikanska bardiskerna är de bästa.
Så Bryssel. Nej. Här resonerar man inte vid bardiskar.
Så Stockholm, Nja. Bara om man pratar främlingsspråk vid en bardisk.
itsallabouttransparency 