Author: Hans Lind

Mästrad i Mestre

/ Hans Lind / Leave a comment

Ja – Mestre är liksom Venedigs fula förort. Men hotellpriserna är inte uppskjutna i rymden och där finns en ful tågstation så jag enkelt skulle ta mig till Pordenone. Eller jag hamnade ju inte där. Inte riktigt.

Men Mestre är inte helt fel – för strax efter mig anlände Brussels Airlines besättning till samma hotell – det tiovåningska Leonardo Royal med utsikt över ful arkitektur.

Hårklippning. Hundleksaker (mutor). Det var planen. Första frisersalongen var kinesisk. Den andra frisersalongen var också kinesisk. Även den tredje – så jag såg det som ett tecken och klev in. 12 euro för en klippning av en frisör som jag inte kunde kommunicera med – men kollegan kunde lite engelska så vi kom överens om att en månads hår skulle bort. Eller jag hoppades att vi var överens.

Schampot luktade kola.

Det blev mer 6 veckors hår som försvann. Inte 4. Men bra så.

En Negroni. Är jag i Negronins modersmark så …. En Negroni på torget i Mestre efter att jag hittat två bollar -(mutor) till hundarna. Bollarna ser ut som coronavirus – och så var det ju här i trakterna för 5 år sen. Coronavirus överallt.

Mestre är en sliten stad. Med konst(iga) ambitioner.

Jag gläds mig åt belgisk öl – för den lokala birran var läskeblask.

Idag blev det tåg. En äldre dam hade varit i Addis Ababa _ hon frågade vad i all friden jag skulle göra i Pordenone. Själv klev hon av i en betydligt mindre stad.

En timme i fullpackat tåg. De flesta sov. Jag vaknade till när vi passerade den heliga staden Conegliano. Staden där Isabella Haak gör storverk. Slåendes en boll.

Men nu. Porcia. Staden som är 4 kilometer från Pordenone som jag trodde jag skulle till.

En restaurang i Michelinguiden. Ingen stjärna men omnämnd. Bra så. En stor Electrolux-fabrik. Och så närheten till Dolomiterna.

Mitt sovrumsfönster vetter mot de snöklädda bergstopparna. Om jag bara vaknade med kontaktlinser på så skulle jag se dem.

En treveckors uppväckningssyn.

Amsterdam är en fin stad .. från våning 5

/ Hans Lind / Leave a comment

Men därnere. En man med huvan nerdragen kommer springande runt hörnet. Jagad? Förmodligen av sina egna tankar.

Kön ringlar lång och bred. Sex-museet. Den andra kön är ännu längre. Madame Tussauds.

Turisterna vet hur man upptäcker det ”sanna” Amsterdam. På söndagmorgon kryssar jag mig fram mellan utstötta gårdagsmiddagar och människor utan mål och mening men med tom blick tar sig fram eller bak. En stad fylld av zombies.

Men från 5e våningen är allt bra.

Dit når inte marijuanarökarnas andetag.

Våning 2. På Rijksmuseum är fullpackad. 3 lager människor som samlas fram en Rembrandt eller en Vermeer. Våning 0 och våning 1 däremot. Tomma salar. Frid. Tid att skåda de sura minerna från tavlorna,

Nej. Amsterdam ses bäst från 5e våningen. Bottenvåningen är fylld av spruckna drömmar och haschrus och köer till fel museer och pannkaksrestauranger.

Inte en flanerar-stad. Mer en zickzackstad med ständiga överraskningar. Människor som ser sin mobil men inte staden. Människor som stannar upp i steget och blir pågångna bakifrån. Horder av kanalbåtar som tar sig fram genom horder av andra kanalbåtar.

2017. 2025. Det blev mina två sista Amsterdambesök. I maj ska jag till Schiphol för att ta mig till Granada, Spanien – men Schiphol är ju 15 minuters tågresa från Amsterdam. Bra så.

I morgon Italien och Tommy – 1 år – och Belen -11 år- i dryga tre veckor. En timme från Venedig. Jag vet inte så mycket om staden – Pordenone – mer än att jag aldrig hört talas om den tidigare. Allt blir en överraskning. Staden i hemliga lådan-typ.

Vi leker vid Lek

/ Hans Lind / Leave a comment

Vi ska till vattnet. Det i sig är inte svårt för det är ju vatten överallt. Men vi ska till det stora vattnet. Floden Lek. Det tarvar en vandring genom stadskärnan och lokalbefolkningens stora fönster mot gatan. De propraste ställer ut sina keramikägodelar i fönstret mot gatan. Andra placerar sin katt där.

Centrumet är halvstängt. Det som lockar de lokala är kaffe och bakelser fast det är lunchdags.

Vi hamnar på tapperiet vid tornet. Vi är de enda på den uppvärmda terrassen. Det kan ju bero på att här dricker man – man äter inte. Lunchmenyn är tilltuggad.

Småplock. Men ölen är belgisk.

Jag tror detta är ett smörgås-till-lunch-land. Västeuropas svar på Norges smörgåsar. I Norge åker man skidor och har en apelsin och en smörgås i ryggsäcken. I Nederländerna åker man skridskor och har några köttrestfrityrer – som heter Bitterballen – i ryggsäcken.

Mina fördomar har talat.

På väg tillbaka i de stora fönstrenas land rusar en av oss in i en djurbutik. Vill ha leksak. Får leksak.

En prasslande pipande leksak.

På vägen tillbaka håller vi oss undan Lennart.

Han ser arg ut och har smutsig hals och huvud.

Det är tre dagar kvar i Culemborg.

************************

I går började jag titta på de inlägg den alltid så kloka och förnuftiga Cecilia Uddén lägger ut på Facebook. Så länge det är landskap så är det lugnt – men så fort det är ett foto på palestinier så brakar de illvilliga in. Inlästa på den israeliska regeringens och arméns mantra.

Priset tar den dam i Stockholm som ojar sig över palestiniers illvilja men tror själv att lösningen för Sverige är inbördeskrig eftersom Musikerförbundet bestämt sig för att lämna X (f d Twitter).

De andra är de vanliga islamofoberna och pingstvännerna och sverigedemokraterna.

Som vanligt.

**************************

Veckans överraskning har annars varit den lokala vinhandlaren i shoppingcentret – som heter Chopin (alla gator har kompositörsnamn – jag huserar på Bartok-gatan) men som borde ha döpts till Choping.

Jo – den lokale vinhandlaren hade ölet som jag bara gett upp att handla i Belgien . Det är munkar i Flandern som producerar efter vad de vill producera – inte efter vad andra vill att de ska producera.

-”Vi är inte munkar för att producera öl – utan producerar öl för att kunna vara munkar..”

Så vill man köpa Westvleteren så måsta man boka sina max 2 backar öl på nätet och få en tid när man ska kunna köpa ölen. Att dyka upp på måfå vid klostret är ett absolut nej.

Men den lokale vinhandlaren hade 3 flaskor med grön kapsyl – Westvleteren blonde. Han hade.

Nu har jag dom.

Att ha roligt i en befästning

/ Hans Lind / Leave a comment

Cul em Borg.

Culemborg. Staden som evakuerades 1995 för floden Lek var inte att leka med då. Men nu har översvämningshinder byggts. Så nu behöver jag inte oja mig för plötslig flykt.

Men det är vatten överallt. Absolut överallt.

Hund och träd delar namn
En häger hägrar – eller vad vet jag? Är det en häger?

Och allt är platt. Att gå vilse är en vana nu den tredje dagen i Culemborg. Min vana att börja vistelse med att klättra upp på högsta punkten för att få en överblick blev att kliva upp på tredje våningen i huset jag vaktar.

Jag såg platta vattenfyllda tak.

I huset till vänster bor det ett start antal folk – de är inhyrda arbetare från östra Europa som arbetar på ostfabriken – Leerdamer. Den ost jag har på frukostsmörgåsen sedan 2019. Nu ser jag dem som står bakom osten.

Till höger en familj med ett barn som kliar Daisy genom spjälorna i staketet.

Hunden heter Daisy. En ettåring vars kropp agerar svajigt dragspel så fort hon ser en annan hund.

Här blir jag i 5 dagar till. Sedan 2 nätter i Amsterdam – för tågstrejken i Belgien är inte färdigstrejkad förrän sista tåget ska gå på söndagkväll.

Hemma två nätter.

Sedan blir det 27 italienska nätter. 2 eller 3 i Venedig och resten i Pordenone – som definitivt inte kan vara lika platt som Culemborg. Dolomiterna.

Min italienska månad. 400% ökning av vistelse i Italien.

I slutet av april återvänder jag till Culemborg – efter att ha varit hemma i 3 veckor (!). Då ska vädret se till att vi kan sitta på en bänk vid nåt av alla de vatten som finns och titta på änder. Och hägern. Om det nu var en häger.

Tågen strejkar men inte jag …

/ Hans Lind / Leave a comment

Så igår kl 2200 började den 9 dagar långa strejken som två av de belgiska fackföreningar som organiserar tåganställda driver. Det finns andra fackföreningar så alla tåg står inte stilla.

Jag var i Frankrike och behövde ta mig till Nederländerna. Från en labrador (Spoof)

… till nästa (Daisy)

Eller. Labrador och labrador. Bägge har nåt annat i sig. Spoof har definitivt boxerblod. Daisy … lite av varje men mest labrador.

Det gick över förväntan trots ett inställt tåg där pengarna betalades tillbaka och en ombokning till ett 20 vagnars tåg där bara 10 platser fanns kvar när jag klämde in mig.

Det blev en kort sömn i hemmet. En vandring till ett tåg som till min förvåning tog mig till stortåget till Rotterdam. Och sen flöt det på. Nästan inklämd av stängande dörrar på Rotterdam-Utrecht tåget. Nästan inklämd igen av stängande dörrar på Utrecht – Culemborg tåget.

Så kallat flyt,

Så nu är jag i Culemborg – känd för en evakuering i närtid på grund av översvämning och för att vara tillflykt för konkursande holländare i dåtid.

Daisy.

Daisys familj – mamma – pappa – två tvillingar. Har åkt till Mallorca på semester.

Jag vet inte vad jag ska göra i Culemborg mer än vandra runt med Daisy. Som tur är finns det en gedigen mataffär – Plus – bara 200 meter bort. Så jag ska bli fet(are).

På vägen hit lärde jag mig att den ost som kommer från staden Gouda inte heter Gouda – utan Hschåuda. Mycket saliv i utropet hos konduktören på tåget.

De lärde på Plus-varuhuset utsöndrar också mycket saliv när de ler och säger svårtydliga saker.

Ett språk ? Eller ett salivutsöndringsväsnande?

Men jag försöker anpassa mig till läget genom tulpaner. De är billiga.

Grannarna tvärs över gatan har vid 13-tiden tagit emot en beställning av 8 backar öl. Heineken tyvärr. Så jag kommer inte att partykrascha.

Culemborg. Allt är platt. Svårt att få en översyn när man bara ser grannhuset.

Men en vecka här. Och inte hem sen. Tågstrejken pågår till sista tåget på söndag.

Så jag tar en 2 dagars vända till Amsterdam.

Och en 2 dagars vända hem.

Och sen vidare för 3 veckor – ja nästan 4 veckor. – i Pordenone, Italien. Flyg till Venedig och sen 40 minuter tåg.

I den lilla förorten

/ Hans Lind / 1 Comment

Här är jag nu – 10 minuter från det största varuhus jag någonsin klivit in i. Carrefour i Wasquehal. Jag går vilse. I varuhuset. Letar efter rödlök och kyckling. Det ska bli en jägarkyckling i den lilla förorten.

Lost in the supermarket. Och kundvagnarna är stora. Men jag hittar engelska muffins och de blir ju bra frukostar med bacon och ägg.

Men innan förorten – Wasquehal – där labrador-boxerblandningen Spoof skäller åt okända saker. Eller som ägarinnan Rebecca säger – ”Hon skäller för att visa att hon är här” – så var det tre dagar i Lille. Staden som ligger nära – nästan för nära mitt hem för att jag ska åka dit. Men denna gång med en Spoof som behöver sällskap i en vecka medan hennes familj bränner sig i Egypten. Barnen är rödhåriga. Jag hoppas de har SPF 60+ med sig.

Lille.

Upp i stadshusets torn. 18 personer åt gången. Jag är besviken för att vi bara är 9 stycken som hänger på låset klockan 10.00.

Därnere. Louis XIVs segermonument när hans styrkor lyckades erövra Lille. Däremot hade han en analfistel som tog 2 månader att läka efter borttagandeoperationen och sen dog han i kallbrand. Men han har ett segermonument.

Kyrkor. En är sotig. En är stängd (rasrisk) och katedralen är alldeles för modern.

Museer. Ja men de sköna konsternas museum är ju ett måste. Raphael-utställningen är tjock av närsynta människor. De andra avdelningarna är skönt tomma.

Grevinnans hospice. Den avverkar man på 45 minuter. Kapelltaket!

Charles de Gaulles hem.

Trevligaste museet i stan. Personalen släpper inte taget. De vill förklara slikt man inte bryr sig om.

Men jag åt också. Mycket. Allt från krogen som inte bytt skepnad på evígheter – Jour de Peche – till bakgatans fynd – Bistro Franquette – till baren som ville servera mat – Le28 – till prisfyndet – Petit Bouillon Arcide.

Mätt.

Men nu en vecka i en förort. En tom förort. Jag ser fler sopkärl än människor.

Hitintills har jag sett en grossist för sprit. En restaurang med arg servitör. Ett hypervaruhus med människor som blockerar framgången med Europas största kundvagnar. Men whiskyn kostar 50% av de belgiska priserna.

Och värdfamiljen har en eldstad som fungerar.

Och en hund som skäller åt okända saker.

Lille. Ett absolut weekend resmål. Mat. Kullersten. Massor av hundar.

Och så ska man ställa sig i kön för Le Petit Bouillon Arcide. Bra mat till häpnadsväckande låga priser. Men man ska äta fort. För ute på gatan ringlar kön.

I dom nedre länderna

/ Hans Lind / Leave a comment

Men man kan ju se rakt in i folks hus och hemman. Stora fönster mot gatan. Inga gardiner. Familjerna lever sina liv. Jag ser allt. Eller det mesta. Men man måste gå långsamt för att inte gå miste om det nederländska livet.

Familjen vars hus jag ska vakta sedermera har en förklaring. Hon är katolik och han är protestant. Han säger att katoliker är mer slutna – mer instängda medan protestanterna fläker ut sig mot omvärlden. Och Nederländerna såg ju till att katolikerna rök och drog till Belgien. Som då hette Spanska Nederländerna.

Kyrkorna skalades av. Inga färgglada nunor på väggarna. Här är det guds ord som gäller. Inte prål och lånta fjädrar.

Utrecht. Ett enda stort virrvarr av rundade gator med butiker och pannkaksrestauranger. Och så några anständiga museer.

Museer som sätter tankarna i rörelse… För mycket rörelse. Upprörelse.

Staden är en sommarstad. Man ska sitta vid kanalen och lapa drycker. Nu blåser isvindar över staden och inte ens en pannkaka värmer.

Domen styr och ställer

Den äldre stadsdelen håller på att klämmas in av stål och glasbyggnader. Utveckling eller avveckling?

Men den *-iga maten har en bra prisklass. Hälften av de belgiska Michelin-priserna.

Tre väldigt bra restauranger. Jardin. Héron. Goedheyd. Om Jardin var lugnet så var Héron så nära myllan man kan komma med Goedheyd var godast – ja Goedheyd betyder godhet – men klart bullrigast.

Lördagen. En sväng över till Culemborg där jag ska vakta hund och hem under två vändor under våren.

Culemborg. Staden som resten av Nederländerna skojar om. Att gå i konkurs – då säger andra ”du har åkt till Culemborg”.

Ja – staden var en fristad vilket gjorde att fogdar utifrån inte kunde arrestera de skuldsatta som flytt till Culemborg.

Men det är en sömnig stad. Platta villakvarter. Men med stora fönster ut mot gatan. Min fantasi kommer att blomma.

Daisy som jag ska passa går långsamt. Hon sniffar mycket. Det är bra. Då kan jag spana in i de stora fönstrena och särskåda de lokala.

Men det är 10 dagar kvar till nästa vända till Culemborg. Första ska jag till Lille. Där väntar en annan labrador – Spoof!

Det svåra valet har alltid varit lätt ….

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag ser Conclave på en streamingtjänst. Jag har inte den tjänsten men de vars hus och hund jag passar har funktionen på sin helväggstäckandd TV. Huset som turister stannar upp vid. Tar foton. Suckar av längtan. Men de har inte sett innandömet. Det är förvisso elektroniskt så det räcker. Men alla de kablar som hänger här och där och längtar efter en glödlampa att krama. Det ofärdiga duschrummet där Kärcher-maskinerna staplas på hög.

Men jag sover bra här. Svala rum. Värmesystemet krackelerar.

Men valet. I Conclave ska en ny påve väljas. Det skvallras. Det positioneras.

Jag har aldrig tyckt val har varit svåra. I perioden innan hund var regeln ”jag väljer den som jag kan köpa en begagnad cykel av och vara övertygad om att den inte är stulen”.

I perioden med hund och efter hund…..

Där har valet varit ”Vem skulle jag anlita som hundvakt?” De är inte många. Alltför många – jag nämner inga namn men Busch och Kristersson och Theodorescu Måwe och vad heter han nu den lille värmlänningen från SD ? – skulle bara använda hunden för att ta en selfie på sig själva.

Frågan – Vem vill du helst ha middag med ? – duger inte. Det är lätt att sitta vid ett bord och drömma sig bort. Men att lämna en hund till ansvar för en annan är nåt helt annat. Helt annat.

Conclave är full av intriger. Av hemligheter som avslöjas. Av svek. Som de flesta val överallt.

Så hundvakter att lita på. Där är svaret på – vem ska jag rösta på?

Och ändå. Trump. Hundägare i alla länder – förena eder!

Hundarna tar mig dit jag ändå hade tänkt åka…

/ Hans Lind / Leave a comment
Daisy
Daisy

Utrecht. En av de äldsta städerna i Nederländerna.

Lille. Så nära Belgien man kan komma i Frankrike. Förutom det där kärnkraftsverket Chooz som fransoserna placerade i sin utskjutande del av landet med Belgien på 3 sidor av kärnkrossandet.

Några minuter utanför Utrecht bor italiensk-brittiska familjen med Daisy – labrador som är knappt ett år. Första gången hunden ska lämnas. Oro. Hur kan vi lita på en hundvakt vi inte känner? Hur kommer Daisy att reagera?

Lösning; jag har ju ändå tänkt besöka Utrecht – så jag bokar en 4 dagars vistelse där – och så tar vi en lördagspromenad med Daisy och alla barnen och föräldrarna. Går det bra (det gör det) så återvänder jag till Daisy senare i februari. Och på kuppen får jag se Utrecht i 3 dagar. Inklusive restaurangen med Michelin *.

En annan labrador. 2 1/2 år. I Lille. Men jag vet inte vad hunden heter. Vi ska ha ett video möte i morgon. Labradoren och jag. Och ägarinnan. Går det bra så bokar jag in 2-3 dagar i Lille innan hundväkteriet. Lille har också flera Michelin * restauranger. Och en labrador som äter ”anything and everything”.

Så – februari verkar spikat.

På torsdag ska jag video prata med 2 hundar, 4 katter och en fisk i den andalusiska staden Baza. Det är bara ett tre-dagars väkteri. Men genast börjar jag planera några dagar i Malaga – några dagar i Granada – innan eller efter vaktstunden. Tour d’Andalucia. Det var länge sedan. Jag var väl 21 år då. Vaknade upp utan att kunna andas för någon tryckte en kudde över mitt ansikte – drömde jag – i de judiska kvarteren i Cordoba. Men det var bara för att ett elavbrott stängde av luftkonditioneringen och rummet kokade till. Lärdom; res inte i Andalucia i augusti. Detta är dock i mars – så jag kommer inte att få andningsuppehåll mitt i natten. Eller drömma om kuddkvävning.

I Granada sov jag inte. Jag var bara där under en dag. Uppför backen till Alhambra. Nerför backen till busstationen. Det blir mera nu. Om hundarna, katterna och fisken accepterar mig.

Sedan väntar jag på datum för ett väkteri på norra delen av Mallorca – 2 hundar och 40 karpfiskar i en naturlig damm. Ja hundarna är nog inte i den naturliga dammen – men där är ibland det spansk/svenska paret som vill åka till Sverige.

Skickade också en fråga om vakttjänstgöring i de tyska storskogarna i augusti . Men de är tyskar och svarar därför inte så snabbt på förfrågningar.

***************

Uppdatering.

Adjö Andalucien. Hej Venedig. Eller 1 timmes bussresa från Venedig egentligen. Men nära Conegliano där Isabella Haak uträttar underverk. De tre dagarna med långa bussresor till andalusiska bergen bytte jag ut mot 3 veckor i nordöstra Italien. Belen 10 år och Tommy 1 år väntar medan ägarna åker till Australien. Flyg till Venedig bokat med några dagars drällande före och efter i trakterna.

Lille väntar jag svar på men jag har hört labradoren skälla.

Generalstrejk…

/ Hans Lind / Leave a comment

… emot försämrade villkor för anställning och pensioner och löner. Tror man. För förslagen har dryftats i över ett halvår utan resultat. Det belgiska valet slutade med att ingen egen majoritet kunde bilda regering utan det dryftas och förhandlas och enas och oenas och inget resultat än.

Kungen har gett frist till 31a januari. Sedan får någon annan än Bart de Wever från NVA – största partiet – försöka få till en fungerande koalition. Kruxet är att han tidigare arbetat för – och kanske fortfarande – för ett självständigt Flandern och ska nu försöka styra landet med walloner som vet om hans inriktning,

I väntan på en regering
Belgisk politik är som ett avsnitt av Hotell Romantik på SVT…..

Flandern ja. Bokar ett bord på en lovande restaurang i Antwerpen för torsdag kväll. Deras hemsida är på två språk i detta trespråkiga land (flamländska, franska och tyska). Men språken de väljer är …… flamländska och …..engelska! Separatister !

Jag fick inte rösta i parlamentsvalet i Belgien – så jag är inte skyldig till den politiska röran. Däremot fick jag rösta till Europaparlamentet. Belgaren jag röstade på … förlåt flamländaren … blev inte invald.

Jag fick också rösta i kommunalvalet och valde då att personrösta på ägaren till favoritrestaurangen i grannskapet. Kan han sköta en sån bra restaurang och dessutom ha en väluppfostrad hund – Lola – så kan han säkert sköta en kommun också. Han blev invald. Flamländare.

Min kommun ligger längst ut till vänster av Bryssel – och det gör att det flamländskas mycket här. Om det är bra eller dåligt idag vet jag inte. Däremot var det illa här i början av 40-talet. Tyskarna lät meddela att kommunerna borde stämpla judars id-kort med ordet ”jude”. Alla kommuner i stor-Bryssel sade ”nej!”. Utom en. Min kommun. Jette.

Och går man på minnesmuseet i Mechelen och ser var man gömde judar, socialister, kommunister och andra som tyskarna jagade – så ser man gömställen i Wallonien – och bara några få i Flandern.

Ibland är det bra att inte förstå vare sig franska eller flamländska. Då kan jag gå runt och le och tro att allt är bra i min omgivning,