Jag ser Conclave på en streamingtjänst. Jag har inte den tjänsten men de vars hus och hund jag passar har funktionen på sin helväggstäckandd TV. Huset som turister stannar upp vid. Tar foton. Suckar av längtan. Men de har inte sett innandömet. Det är förvisso elektroniskt så det räcker. Men alla de kablar som hänger här och där och längtar efter en glödlampa att krama. Det ofärdiga duschrummet där Kärcher-maskinerna staplas på hög.
Men jag sover bra här. Svala rum. Värmesystemet krackelerar.
Men valet. I Conclave ska en ny påve väljas. Det skvallras. Det positioneras.
Jag har aldrig tyckt val har varit svåra. I perioden innan hund var regeln ”jag väljer den som jag kan köpa en begagnad cykel av och vara övertygad om att den inte är stulen”.
I perioden med hund och efter hund…..
Där har valet varit ”Vem skulle jag anlita som hundvakt?” De är inte många. Alltför många – jag nämner inga namn men Busch och Kristersson och Theodorescu Måwe och vad heter han nu den lille värmlänningen från SD ? – skulle bara använda hunden för att ta en selfie på sig själva.
Frågan – Vem vill du helst ha middag med ? – duger inte. Det är lätt att sitta vid ett bord och drömma sig bort. Men att lämna en hund till ansvar för en annan är nåt helt annat. Helt annat.
Conclave är full av intriger. Av hemligheter som avslöjas. Av svek. Som de flesta val överallt.
Så hundvakter att lita på. Där är svaret på – vem ska jag rösta på?
Och ändå. Trump. Hundägare i alla länder – förena eder!
itsallabouttransparency 