Author: Hans Lind

Det jag såg fram emot blev som tur är en flopp.

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag skulle glädja mig. Tillgång till att se fotboll. ViaPlay. Sverige – Schweiz. Sverige-Kosovo. Det blev sådär. Det schweiziska blev till att se på kanal där de pratade bondtyska för jag fick inte igång ViaPlay. Tur att jag inte förstod de förolämpningarna som Sverige utsattes för.

Kosovo – det blev radio för Telia bestämde sig för att vårda 394 hushåll ömt. Se till att de slapp se matchen. Ett nätavbrott från måndag 1310 till tisdag 1610. Tack Telia för att ni skonade mina ögon.

Men jag hade ju en natur att titta på i stället. Bättre än svensk fotboll.

Det tekniska fortsatte utmana mig. Varmvattenberedaren gav upp under tisdagen. Duschen blev kallare än sjön. Sjön sjönk från 12 till 10 grader.

Men det hindrade inte tre kollegor från att under hundars skall ploppa ner sina lekamen i det blöta.

De blev uppvärmda med mat. Ett tabberas av sällan skådat slag.

Det blev en vecka med återseenden.

Nån jag inte sett på 3 år – och andra jag inte sett på 20 år.

Minnenas kavalkad.

Bästa avslutet på det svenska blev musslorna på Relais de la Gare på Vasagatan.

Eller – det är ju 24 svenska timmar kvar. På Arlanda. Innan jag blir norsk. Och måndag om en vecka kommer snön. Jag har kängor med mig. Jag klarar mig. Och hunden och katten i Skarnes ser snövana ut.

Jag tror Åkersbergahundarna skulle försvinna i snön. Men svansarna skulle vifta upp över snöskorpan.

Florence och Verona ger ansikte åt ordet -knähund-. De trivs inte bäst i öppna landskap utan i ett knä. Bra så.

Och så blev det flera kvällar med Koka Björn. Tv-serien om Lars Levi Laestadius som leker Sherlock Holmes. Alla skådespelare har smutsiga ansikten. Tornedalen har höga fjäll. Tornedalen har inga höga fjäll. Inte i verkligheten. Jag tror högsta kullen är sisådär 400 meter hög. I verkligheten.

Jag hamnade bredvid en av de smutsiga ansiktena på lunchen igår. Nu var hon rentvättad. Hon stönade njutningsfyllt 3 gånger. En gång/ostron. Det var nästan lite ekivokt.

Men det var ett njutningsfyllt Sverigebesök. Trots 10-gradigt vatten.

Adjö Sverige. Hej Norge.

Bara bada bastu

/ Hans Lind / Leave a comment

Jamen det var ju en fullträff när Sun och Sven frågade om jag ville passa Florence och Verona (skaffar de fler pudlar så kommer de säkert att heta Milano och Turin) en vecka i oktober.

Hundarna är ju trofasta och lättpromenerade (50 meter är för långt) och de är ju ett bästa sällskap. Men sen är det bastun. Vedeldad bastu!

Det är ju i förra seklet som jag bevistade nåt slikt.

Och Florence gillar bastun. Högsta laven ska det vara.

Verona däremot sitter på behörigt avstånd.

Åkersberga. Eller utanför Åkersberga. 6 kilometer liksom. En granne gräver upp sin tomt. En annan granne har en fotbollsplan utan spelare.

Jag åkte till ICA i Margeretelund. Jag undrar om bosättningen är döpt efter en Margareta Lund.

Men jag vet inte.

Men det var extrapriser på det mesta. Om man köpte 2 av varje. Jag köpte två gurkor. Två halloumi-ostar. Och enskilda varor av allt annat.

Jag åkte tillbaka till de italienska städerna. Florence. Verona. Jag badade bastu med Florence. Och stirrade ut över en sjö. En 12-gradig sjö med grumligt vatten.

Jag tänkte på Skräcken i den svarta Lagunen från 1954. En film från min barndom som inte går att radera bort. Skräcken var ju egentligen halvsnäll – men att dra i folks ben under vattenytan är inte snällt.

Mina f d kollegor jublar över vatten och tänker sig bada med Skräcken. Jag tänker filma skeendet.

Och sen kom Keira Knightley. Halvmisär till film där hon fick vara misstänksam mot allt och alla och allt och alla fick vara misstänksam mot henne.

Nåt om nån som hette Lyngstad (!) i hytt 10.

Men det stora jublet . Innan matchen börjar. Är att jag ska se svensk landslagsfotboll på TV för första gången på evigheter. Florence och Verona har ViaPlay. Äntligen. Jag kanske inte får jubla lika mycket när matchen väl spelas.

Sverige – Schweiz.

Trumps mardröm. ”What the …. The same country playing against itself???!!”

Jag blir här en vecka till. Sedan långsam avförd mot Norge. En ny hund. En ny katt.

Stilla dagar på den Röda Kullen

/ Hans Lind / Leave a comment

Redhill.

40 minuter söder om London Bridge.

Här sprängde Alfred Nobel sin första dynamitgubbe. Det som ser ut som sjöar jag går vilse runt är gamla stenbrott som nu är vattenfyllda.

Här bodde Aleister Crowley – ockultisten som då och då blir en referens i skräckfilmer för sina skrifter.

Och sista dagen ramlar jag över polisens facebooksida och märker att de stilla dagarna egentligen inte var så stilla för andra. För på den sidan hängs skurkarna ut – och ibland även de misstänkta och så blir det en ursäkt efteråt när den misstänkte friades av domstol.

Men mitt uppdrag;

Gus – 3 åring långbent labrador med förkärlek till att

  • Jaga rävar
  • Rota i familjens kompost
  • Leverera diverse saker som ska kastas
  • Föredrar tennisbollar istället för katter

En dag tar vi sikte på en pub sådär 3 km bort. Det går bra att komma dit.

Det går sisådär att komma därifrån. Den omhuldade Surreyanska cykelstigen är översvämmad.

Vänd om.

Annan väg.

Fel väg.

Fel stenbrott.

Vi går 9,5 kilometer. Istället för 3.

Och upptäcker det närliggande samhället Merstham. Om det samhället har polisen mycket att rapportera om. Knark, rån, bilkrockar. Och det som de kallar ASB – Anti-social behaviour. Det visade sig till och med innehålla att man inte plockar upp hundbajs.

Jag och Gus är inte misstänkta för det.

Vi ser en misstänkt frisörsalong.

Inte säker på att marknadsföringen fungerar.

Det blir bara ett restaurangbesök på en hel vecka. Det ska tas igen under helgen i London.

Att det bara blev ett besök – beror på familjens perfekta kök. Matglädjekök.

Men den besökta restaurangen var bra. Italiensk säger de. Men ingen Amero di Capo.

Men en chiliöversvämmad ceviche. Som Peruaner skulle protestera emot. Var är choclon? Var är Leche de Tigre?

Vi ser en nyfiken häst.

Vi har gått vilse även den dagen.

Här går det inte bara att traska rakt ut i skogen. Om det inte är staket så är det varningsskyltar om privatiserande. Inte sådär informativa skyltar utan förbannande skyltar. inte ”private” – utan ”Private!! Strictly no entrance!!”

Vi äter glass.

En av oss äter också upp halva glasburken. Den är ätbar visar det sig efter att fingrar riskerat livet i försöket att rädda burken.

-”Vill du komma tillbaka nästa år?”

Jo men jo.

Här var det ju stilla dagar.

Redhill.

Och bara 40 minuter till London Bridge.

Dit jag åker om en stund,.

Museidrällandet är över.

/ Hans Lind / Leave a comment

För en vecka. I morgon är det Gus The Chocolate colour Labrador som är fokus. Men London var bra för turismeri. Fast jag såg inte korparna vid Towern. Omöjligt att få biljett till nyckelöverlämning som sker 2130. Men nästa gång.

Om korparna lämnar Towern går England under. Säges det. Men vid parken Lincoln’s Inn Fields möts jag av två korpar. Jag hoppas att det inte var korparna från Towern – för då har England gått under. Eller så gjorde England det i sitt fjäskande för Trump.

Melania landade i världens längsta Burberry-rock. Donald landade i de begravningskläder han inte hade på sig senast på begravning.

Som tur är så höll sig Trumparna utanför centrala London så jag kunde rumla runt i centrala London utan att vara begränsad.

Det blev mycket tunnelbana. I London sitter man och stirrar på de andra passagerarna tvärs över gången. Mycket blickfladdrande.

Stillheten och lugnet fanns vid cocktailbarerna.

Stables var bäst. Hästmålningar på väggarna – och glada Angelo i baren.

Windsor Castle var roligast. Dörrar som bankade mot ens huvud om man inte såg upp.

Jag gjorde ett Notting Hill försök.

Gav upp. Månglarna hade tagit över gatan.

Rusar raskt mot Holland Park. I Patsys och Edinas fotspår.

Där råder lugnet. Där studsar de välartade hundarna. Där dricker svenskar thé. I alla fall ett par.

Och så var det museerna. Gallerierna. Ett otal. The Wallace Collection. Victoria & Albert Museum, The Courtauld Gallery, Sir John Soane’s Museum.

Fri entré. Heder åt London. Men nu ska jag vara konstfri i en vecka.

Letandet efter en Dry Martini i James Bonds rike

/ Hans Lind / Leave a comment

”London you’re not my friend
But you can be”

Sjunger husgudinnan Frida Hyvönen.

Och så är det.

Det är inte en lättflörtad stad. Det är småstäder med kostigar som blivit gator som bildat en megastad. Man får gå mycket.

Barfota.

Det är trångt. Särskilt på naturhysteriska museet. Och på Victoria and Albert Museum.

Det är fritt inträde. Det förklarar massorna.

En lär sig vara vig i höfterna och knälederna för att kringla sig fram.

Men så var det Dry Martinin. En av de enklaste cocktails att skaka fram. 5/6 gin och 1/6 vermouth. Skaka med is. Häll upp. Dekorera med oliver eller citronskal.

Men jag möts med -”We don’t do Dry Martinis”

Barpersonal med latinsk brytning.

Deja vu.

Montevideo. 2010 tror jag. Jag ber om en Dry Martini. Servitören vet inte vad det är. Jag ber om en flaska vermouth och en flaska gin och en shaker och oliver. Han levererar. Jag blandar. Han går in i baren och är stolt över att ha upptäckt en ”ny europeisk cocktail”. Kollegorna skrattar. Han kommer ut och berättar om skrattet. Säger att kollegorna hånar honom och säger att det är ingen ny cocktail utan det som James Bond dricker stup i kvarten. -”Det kanske är James Bond som sitter vid bordet” säger de.

Servitören tvekar. -”Är du?”

Jag ler. Han får tro att han serverat en filmhjälte.

Fast James Bonds Dry Martinis byggde på vodka – inte gin.

Så jag är långt från James Bond.

Victoria gjorde detta i slöjden efter det att Albert dog.

Jag var på deras museum. För stort.

Jag ska äta lunch. Beställer konfiterad anklår. Det ska ta tid. Så jag ber om en Dry Martini i väntan.

-”We don’t do Dry Martinis”

Däremot serverar de anklåret inom 5 minuter.

Ändå ljummen.

Min jakt efter en Dry Martini fortsätter. Enters Angelo.

Jag googlar och hittar baren Stables som ligger vid södra foten av Kensington Gardens,

Det är en stillsam bar med en livlig bartender. Angelo. In kommer den perfekta Dry Martinin.

När jag smuttat på halva kommer Angelo med ett kylt glas och häller över det osmuttade i glaset så Dry Martinin fortsätter vara kyld.

Heder.

Jag trivs så bra (och kan ladda min mobil) så jag beställer en Oldfashioned,

Den serveras med schwung. Och hälsning.

En bar att återvända till.

Stables.

Så London blev my friend.

Efter en inledande tvekan.

Tre hela dagar kvar.

Av ett försök att bli vänner,

Med London

Trångt och nära

/ Hans Lind / Leave a comment

Det gnuggas knän. Det gnuggas höfter. Det gnuggas överarmar.

Det är trångt.

I kollektivtrafiken i London. Det är slitet. Här kan man verkligen prata om gapet. Det där mind the gap – gapet. Det är rejält tilltaget. Kanske därför jag inte ser några barn på tunnelbanan. De har nog fallit ner i det där gapet. Eller så är de i skolan.

Jag ser dem vandra. Över hundfältet. i West Byfleet. Barnen på väg till skolan. I sina gråtrista uniformer där den illröda slipsen ger någon slags färg åt tillvaron.

Men på hundfältet rusar hundar efter bollar som deras lata hussmattar kastar så de själva slipper röra på sig. Står stabilt som Dovers klippor styrandes över alltet. Rule Britannia.

Jag möter samma matthussar varje dag. 1. Den tunnhåriga damen som hälsar -”Aren’t you pretty!!!”

Hon menar hundarna. Alfie och Minnie.

2. Den framlöpande tjockglasögonsdamen som svarar – ”But that’s nice!” när jag ursäktar Alfies och Minnies sniffande på hennes hunds könsdelar.

Jag tar omvägar runt henne de närmaste dagarna.

3. Den arga damen. Kvarters -Karen som är sur på allt och alla. En kväll bankar hon på dörren för att Alfie är i trädgården och skäller på en räv.

Kvarters -Karen har ingen hund men hon irriterar sig på allt i kvarteret. Grannens höns. Den andra grannen som startar sin bil för tidigt på morgon så hon vaknar. Jag tror i och för sig inte att hon sover. Jag tror hon är vaken för att inte missa nästa möjliga irritation.

West Byfleet är en låg stad. Villa efter villa efter villa. Tillslutna villor. Nerdragna gardiner. Perfekta trädgårdar varvade med nåt som ser ut som ödetomter fast de inte är det.

Halvsovande staket.

Lummig kanal.

Den lokala COOP-affären lockar inte till handling. Bara det man fyller magen med.

Den lokala puben Black Prince fortsätter härja som andra pubar med spansk och italiensk öl i kran efter kran. Men en Green King IPA som fungerar.

De tre gånger jag besöker puben är Fönstermontörsfirman där och dricker öl. På arbetstid. Som tur är så är den engelska ölen svag. Som arbetsmoralen.

Nästa gång jag är tillbaka så är det tribute till Spice Girls. Jag kommer inte att närvara.

Huset jag ansvarar för är ett rejält hus. Elektroniskt hus. Alexa sköter allt och säger -”You don’t have to shout. I hear you.”

Dock lyckas Alexa inte hindra att högtalarna spelar traditionell hawaiiansk musik som ägarinnan knappat fram på sin surfplatta från Hawaii. Hennes nästa resa blir till Thailand. Jag bereder mig på att helt plötsligt höra traditionell thailändsk musik från högtalarna när jag är tillbaka – för 3 veckor – i November.

För jag ska tillbaka. Det är inga tråkiga stunder med Herr Alfie och Fröken Minnie. Kliar jag Alfie bakom öronen så kommer Minnie och kastar sig emellan oss. Ser jag på Netflix så sitter Alfie och stirrar på mig. Outgrundlig blick.

Och när den ene stirrat länge nog så kastar sig den andra över honom.

Eller tvärtom.

Nu har jag lämnat Västra Byflätan. Jag är i en annan utkant – 30 minuter från city. Hotellen här ute i periferin är så mycket billigare. Och med större rum. 25m2 med utsikt mot motorväg

Men det är billigare och större.

Och ljuddämpande fönster här uppe på våning 6. Området heter Park Royal. Det borde heta Park Industrial.

5 dagar här. Eller nätter här för dagarna är fyllda med hundfria aktiviteter. 30 minuter bort.

Sedan blir det förort igen. Redhill. Hund. Labrador. Brun. Gus.

Underjorden står stilla …..

/ Hans Lind / Leave a comment

… och jag förväntar mig en lång taxikö på Paddington Station. Det är strejk i underjorden ända fram till och med torsdag. Personalen i tunnelbanan vill ha högre lön men framförallt 32 – timmars arbetsvecka.

Men det är bara tre personer före mig i kön. Chaufförens son är gift med en svenska. De har inga barn. Hon är från norra Sverige och det finns två svenska skolor i London och så finns sjömanskyrkan – som han kallar ”semen church” och inte ”seaman church”.Allt detta avklaras i den trögflytande trafiken.

Sen tar det stopp. Demonstrationer. Strejk. Allt får trafiken att stocka sig. Men det är bara 50 meter kvar till hotellet.

Hotellet vid floden.

Och sådär 10 meter till närmaste lägenhet där en man står i ett litet kök och öppnar kartonger.

Jag drar för gardinerna.

Det är bara en natt här. Nu. Tour d’Storbritannien kommer dock att avslutas här med 2 nätter i slutet av månaden. Efter att ha tagit hand om Alfie och Minnie i sydvästra Londons utkanter under en vecka.

Efter att ha turistat i 5 dagar vid ett hotell nära Wembley. Inte för att jag vill utan för att det hotellet kostar 50% av motsvarande hotell i city.

Efter att ha tagit hand om Gus i en vecka i Reigate.

Och sen turisteri och faktiskt kliva ut från det här hotellet (Tate modern ligger ju nära) under två dagar innan jag Eurostarar hem.

Nu söderut. Mot Reigate! För att hälsa på Gus – för han är ensam hemma när jag kommer den 20e – familjen har redan farit till flygplatsen i gryningen.

Cardiff Cardiff stad i världen …..

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag tar mig dit från Carmarthen, Det ser nybyggt ut. Tacka floden Taff som 1670 översvämmade staden och raserade fundamenten för St Mary kyrkan.

Men det är ett minne. Staden har klarat av romare, normander, engelsmän och turister. Och stadsarkitekter som sover på jobbet. Det är ett plåtter av byggnadsstilar.

Jag ska se staden. Hotellet lovar mig en ”city view”.

Så pass….

Ödetomter och järnvägsspår är väl också en del av city view.

En stad med slottet i byn kvar i staden. Slottet där ett besök leder till att stegmålet om 10 000 steg/dag uppfylls snabbt.

Ett bra museum. Nationalmuseet.

Förutom hiphoputställningen som känns som ett examensarbete från gymnasiet. Fri entré.

Ett mindre bra museum. Stadsmuseet. Cardiffs historia i ett hopplock där det krävs kompass för att hitta runt.

Folk gifter sig ofta i trakten. Det är möhippor och svensexor i varje kvarter.

Det är oväsen och det är tjo och tjim. På hotellet fyller en gäst 50 år. Hennes väninnor dekorerar hotellet med uppmaningar om att hylla 50 -åringen. Det fungerar sisådär.

Allt tjo och tjim är rimligt. Om det inte vore så att jag kom från den totala tystnaden i dalarna norr om Newcastle Emlyn. Där kunde man höra ljudet från fallande löv. Det kan man inte i Cardiff.

Inte ens i kyrkan.

Slutsats; är man ute för att fira nåt så ska man bege sig till Cardiff. Helst från måndag när jag har lämnat staden. En lördagkväll i Cardiff är en hörselskadekväll.

En fransk måltid med buller.

Men maten på restaurangen var prima!

Krog efter krog har skruvat upp volymen. Jag ger upp kvällen när jag ser en servitris i kort kort dirndl.

Adjö Cardiff

När man inte kan tjuvkika in hos grannen…

/ Hans Lind / Leave a comment

…för att se om de också blivit utan el.

Det finn ingen granne att tjuvkika på. Närmaste granne är tvärs över dalen. Och en ännu närmare uppe på kullen. Det är en samlargranne. Täppan fylld av saker. Igår förmiddag var det sortering av dörrknoppar.

Redan vid 13-tiden började spöken härja i huset. Familjens IPad började blinka. Diskmaskinen tjöt. Och så kom lugnet. Men från 14-tiden blev allt stilla. Tyst. Ingen el.

Och då är det bra med en granne att tjuvkika på för att se om de också är utan el. Eller är det bara jag och gullefjunet som sitter i tystnad?

Men AGA-spisen. Den fixar maten. Tack Gustaf Dahlén!

Men det blir allt mörkare. Sista promenaden med barnet har regnet upphört men blåsten viner.

Inget att göra. Sova. Men vaknar upp efter en timme för då lyser alla lampor. En stund. Familjen som är i Harrigate har ringt ett antal gånger. Oroliga. Men äntligen när WiFi är på så får de tag på mig. Det visar sig vara 411 hushåll utan elektricitet. Och så går strömmen igen men 23.31 vaknar jag av att alla lampor börjar lysa igen. Sedan dess har jag inte haft nåt behov av att kika in hos grannen.

Familjen återvänder en dag tidigare än planerat. Onsdag kväll. Jag får därför en extra dag i Cardiff. 3 nätter i Cardiff. Sedan 1 natt i London innan jag ska ta hand om nästa hund(ar). Minnie och Alfie. Och sen Gus. Och bägge familjerna har valt att bo i stora villor minst 25 minuters promenad från närmaste matbutik OCH restaurang. Bantning börjar 8e september.

Bägge familjerna har gasspisar så jag är inte rädd för el-avbrott där. Jag kan kika in hos deras grannar av andra skäl.

När djävulen tar över björnbären …

/ Hans Lind / Leave a comment

Regnet kommer 11.41 säger väder-appen. Vi går ut 11.00. Det luktar bensin. Det är den 82-årige grannen som är ute med sin fyrhjuling. Eller granne och granne. Han växte upp i huset som jag ockuperar nu. Hans mor planerade fikonträdet vid köksdörren. Huset är sisådär 250 år gammalt. Han bor i ett nästan lika gammalt hus medan hans sons hus är bara 1 år gammalt.

-”They don’t build houses like ours nowadays”

Han plockar björnbär.

Han förklarar att de måste plockas nu för vid månadsskiftet blir det oätbara. För då tar djävulen över dem.

Jag tänker att det är frostnätter. Så det är nog djävulen.

En timme senare bankar han på dörren. Hälsar med sin Hugh Grant-dialekt – ”Here’s a Blackberry crumble. If you have cream it will taste better.”

Men den smakar helt strävt underbart utan grädde.

Sedan fortsätter det att knackas och bankas på dörren. Men det är Amazon-leverantörerna. Skänken fylls.

Bor man långt ute på landet så shoppar man on-line.

En av amazonerna är rädd för hundar och vägrar kliva ur bilen. Märkligt nog är det hundmat han ska leverera.

Post-madamen däremot kliver ur bilen med ett hundkex i handen och kräver att få träffa hunden som är inomhus.

Det rör på sig här ute på landet. Det knackas och bankas på dörren stup i kvarten.

Under tiden strilar regnet ner.