Eller jag iakttar dem. Det är en resdag.Lång dags färd mot Köpenhamn och hunden Wilma och katterna och hönsen. Men först 3 nätter på hotell. Resan till Köpenhamn är lång – det är billigare att flyga via Amsterdam än att ta ett direktflyg Bryssel – Köpenhamn. Det ger mig möjlighet. Att stirra på människor,

Dom är många. Vinnare hitintills av ”men hörru hur tänkte du nu i din rese-outfit” är mannen med päls och kornblå sidenturban. Det är förmodligen en reinkarnation av Zsa Zsa Gabor.

Resan blir – trots längden och fast jag bara nått Amsterdam – lustfylld för mitt favorithotell i Köpenhamn meddelar att de gett mig en rejäl uppgradering. En hörnsvit. 41 m2.

Det blir 3 bra nätter där tänker jag. Jag har bott 3 gånger tidigare på det hotellet. En gång som gift. En gång som singel. Och en gång på hemligt uppdrag.

I morgon har jag bokat smörrebröd och den lille på Norrlyst, Det blir senare möte med f d kollegorna Birgit och Hanne. De får hjälpa mig att analysera danska valresultatet och om dricksvatten, svin och ekonomi verkligen var de stora frågorna.

Och om hur förhandlingarna går efter valet som lämnade 12 partier in i folketinget och förhandlingar som ser ut att bli väldigt svåra.

Men det är de kommande dagarna.

Nu stirrar jag på folk.

Det börjar vid incheckningen. Den stora familjen – två barn och 5 vuxna – som ska till hemlandet USA och har bokat biljetter utan bagage. Betalkorten viftas fram för de har ett 10-tal resväskor och 2 barnvagnar. Betalningarna sker medan det rörliga barnet kastar sin nappflaska över flygplatsens betong. Det andra barnet är orörligt för det ligger nerknutet i flera filtar i stora barnvagnen. Som om det vore kallt i Europa. Som Moses på väg in i vassen.

Det fortsätter i loungen. En man – också från USA – har ett onlinemöte som involverar alla inom 10 meter för hans volym är så mycket bättre än vad Liberalerna i Sverige åstadkom på sitt online-möte i söndags.

När jag sätter mig på flyget får jag ducka och vika undan. Folk med ryggsäck och snurrbeteende kliver in. De vill örfila mig med sina ryggsäckar. Men jag är vig. Jag tittar alla i ögonen. Jag vill fantisera om deras liv. En passagerare ler och blinkar med ögat. Passageraren tror att jag leker Tinder. Det gör jag. Men bara en passagerare förstår det.

Framme i Amsterdam – Schiphol.

Konstaterar att utvecklingen står still. Män kan inte sitta stilla och prata i mobil. Det är rena rama älgvandringen av mobilpratande män.

Jag sitter 3 meter från Heineken-kranen. Jag dricker inte Heineken. Heineken är del av gåtan;

-”What’s the similarity between Heinken and making love in a canoe?”Svar;

-”Both are fucking close to water!”

De som dricker Heineken utan att känna till kranarna får en massa skum i glaset. En man får inte skum utan Heineken i sitt glas. Han instruerar de andra om hur man ska hålla glaset för att inte bli skummad.

Jag dricker bubblor. Utan skum.

Mitt plan till Köpenhamn är försenat – inte för att planet inte finns på plats utan för att besättningen inte finns på plats.

Det blåser vindar. Är skälet.

Jag dricker mer bubblor.

Och stirrar på folk.

Jag ser ett par väldigt förstorade läppar. Hon vill att jag vaktar hennes väska medan hon går iväg. Formligen till toaletten. Eller till en Botox-agent. Jag vaktar väskan. Hon plutar med munnen som tack. Eller inte. Jag tror hennes mun plutar hela tiden.

Jag har en timme kvar av stirrande innan det är dags att gå till nästa flyg.

Då kommer mannen med volym. En mobil med volym. Och TikTok med skrikvolym på telefonen. Han får onda ögat. Han packar ner sin mobil. Onda ögat har makt.

Han går över till att äta. Vända efter vända till buffén. Och äter med mobil utan volym. Onda ögat vann.