Jag vandrar runt i en eftervalsvaka. Ett affischerat Köpenhamn.
Det blåser motvind vart jag än går. Även i politiken där det inte blev nån självklar segrare. Förutom möjligen fröken Sengångare och herr Konstig. Jag ska ta reda på hur det gick för dem.
Jag driver runt. En kaffe. Utan cigarett. Fast jag är i Danmark.
Jag äter smörrebröd. Dricker två ”lille”. Den ena ”lillen” – eller den andra egentligen – smakar schampo fast den skulle smaka aprikos. Den första smakar fänkål och det ska den göra. Smörrebröden på Norrlyst smakar som smörrebröd ska. Perfekta.
Jag får medvind. Går genom en park. Ett team vill intervjua mig., Om löpning. Jag säger att jag inte löper. De vill inte längre intervjua mig.
På andra sidan parken. Ett museum jag inte har besökt förr. Det är det bästa museet. All fantasi blommar. En anställd frågar om jag vill beskriva en tavla så att blinda kan förstå tavlan. Jag är på vippen att be honom titta på min Instagram men sedan tänker jag att det blir förvirrat för de blinda.
Jag möter medmänniskor. Nordmakedonier. 2045 ska de möta danskarna.
En bär en Sparta-hjälm. I plast. Så var det med det modet. För övrigt låg inte Sparta där Nordmakedonien ligger idag. Men det är fotboll så allt är ursäktat.
Jag går till hotellet. Jag trivs på hotellet. Hotellet ger mig utsikt. Jag ser Barsebäck men googlar fram att det är stängt. Jag kan sova lugnt på 19e våningen,
Jag har gått 7,38 km idag. Trots motvind. Och dagen är inte slut. Än. Mina steg är i snitt 58,4 centimeter säger hälsoappen. Det är på grund av den ständiga motvinden.
Eller jag iakttar dem. Det är en resdag.Lång dags färd mot Köpenhamn och hunden Wilma och katterna och hönsen. Men först 3 nätter på hotell. Resan till Köpenhamn är lång – det är billigare att flyga via Amsterdam än att ta ett direktflyg Bryssel – Köpenhamn. Det ger mig möjlighet. Att stirra på människor,
Dom är många. Vinnare hitintills av ”men hörru hur tänkte du nu i din rese-outfit” är mannen med päls och kornblå sidenturban. Det är förmodligen en reinkarnation av Zsa Zsa Gabor.
Resan blir – trots längden och fast jag bara nått Amsterdam – lustfylld för mitt favorithotell i Köpenhamn meddelar att de gett mig en rejäl uppgradering. En hörnsvit. 41 m2.
Det blir 3 bra nätter där tänker jag. Jag har bott 3 gånger tidigare på det hotellet. En gång som gift. En gång som singel. Och en gång på hemligt uppdrag.
I morgon har jag bokat smörrebröd och den lille på Norrlyst, Det blir senare möte med f d kollegorna Birgit och Hanne. De får hjälpa mig att analysera danska valresultatet och om dricksvatten, svin och ekonomi verkligen var de stora frågorna.
Och om hur förhandlingarna går efter valet som lämnade 12 partier in i folketinget och förhandlingar som ser ut att bli väldigt svåra.
Men det är de kommande dagarna.
Nu stirrar jag på folk.
Det börjar vid incheckningen. Den stora familjen – två barn och 5 vuxna – som ska till hemlandet USA och har bokat biljetter utan bagage. Betalkorten viftas fram för de har ett 10-tal resväskor och 2 barnvagnar. Betalningarna sker medan det rörliga barnet kastar sin nappflaska över flygplatsens betong. Det andra barnet är orörligt för det ligger nerknutet i flera filtar i stora barnvagnen. Som om det vore kallt i Europa. Som Moses på väg in i vassen.
Det fortsätter i loungen. En man – också från USA – har ett onlinemöte som involverar alla inom 10 meter för hans volym är så mycket bättre än vad Liberalerna i Sverige åstadkom på sitt online-möte i söndags.
När jag sätter mig på flyget får jag ducka och vika undan. Folk med ryggsäck och snurrbeteende kliver in. De vill örfila mig med sina ryggsäckar. Men jag är vig. Jag tittar alla i ögonen. Jag vill fantisera om deras liv. En passagerare ler och blinkar med ögat. Passageraren tror att jag leker Tinder. Det gör jag. Men bara en passagerare förstår det.
Framme i Amsterdam – Schiphol.
Konstaterar att utvecklingen står still. Män kan inte sitta stilla och prata i mobil. Det är rena rama älgvandringen av mobilpratande män.
Jag sitter 3 meter från Heineken-kranen. Jag dricker inte Heineken. Heineken är del av gåtan;
-”What’s the similarity between Heinken and making love in a canoe?”Svar;
-”Both are fucking close to water!”
De som dricker Heineken utan att känna till kranarna får en massa skum i glaset. En man får inte skum utan Heineken i sitt glas. Han instruerar de andra om hur man ska hålla glaset för att inte bli skummad.
Jag dricker bubblor. Utan skum.
Mitt plan till Köpenhamn är försenat – inte för att planet inte finns på plats utan för att besättningen inte finns på plats.
Det blåser vindar. Är skälet.
Jag dricker mer bubblor.
Och stirrar på folk.
Jag ser ett par väldigt förstorade läppar. Hon vill att jag vaktar hennes väska medan hon går iväg. Formligen till toaletten. Eller till en Botox-agent. Jag vaktar väskan. Hon plutar med munnen som tack. Eller inte. Jag tror hennes mun plutar hela tiden.
Jag har en timme kvar av stirrande innan det är dags att gå till nästa flyg.
Då kommer mannen med volym. En mobil med volym. Och TikTok med skrikvolym på telefonen. Han får onda ögat. Han packar ner sin mobil. Onda ögat har makt.
Han går över till att äta. Vända efter vända till buffén. Och äter med mobil utan volym. Onda ögat vann.
Jan II lät dem välja. Ett universitet eller en boskapsmarknad. Staden Lier valde… boskapsmarknad.- Sedan dess har de kallats Schapekoppen – fårskallar. Universitetet hamnade i Leuven.
Lier skulle kunna vara en vacker stad där den ligger omringad av floden Nete. Men är sliten.
Det är tredje dagen i rad som jag dräller runt i Belgien. Zottegem. Aalst och nu Lier. Flandern. Runt.
Stadsmuseet.
Liers skyddshelgon St Gummarus har ett ståtligt relikskrin. Jag vet inte om han ligger i skrinet. Förmodligen. Däremot är det lokala ölet döpt efter honom.
Baren är ytterligare en av de barer där jag är yngst vid mina 68 år. En dam har två hundar i en barnvagn. En annan dricker champagne kl 11.00.
Men det är maten som lockat mig hit. En svårhittad restaurang med en Michelinstjärna. Neon. Tre år på nacken. Mycket fermenterat. Mycket ros-smak av ros-dippen. Mycket recycling. Gammalt bröd blir chips. Rosorna blir till rosendip.
Champagne. Svampbuljong. Endiver med ros-dip. Chips på brödrester. Friterad grönkål. Salami på vildsvin. Svampkrustad. Ostron i kålrabbi och sjögräs. Skrei. Lamm. Sparris. Rabarberglass. Kaffe. Konjak.
Jag rullar ut. Mest på grund av vin-paketet som hörde till maten. Och en servitör som fyllde på glasen hela tiden.
Dagen innan besökte jag Aalst. Staden som var ett rejält fascisthäng på 30-40 -talet.
Jag gör som jag brukar; Kyrka. Museum. God mat.
Nu äntligen är den i ständig restaurering stängda kyrkan St Martinus öppen.
Museet har en utställning om Aalst-bornas dryckesvanor. Det är mest ölunderlägg.
Jag letar efter restaurangen där jag för 3 år sedan åt god mat. Den är stängd. Jag väljer i stället det nyöppnade Steven. Där har sparrissäsongen startat. Det blir torsk. Med sparris.
Det är trångt mellan borden för det är en liten lokal. Så trångt så min bakdel river ner en gaffel från bordet när jag ska klämma mig fram.
Det äldre paret vid bordet bredvid – ja de är väl i min ålder – är tysta. Det går inte att tjuvlyssna på dem trots närheten. De säger ingenting. Bordet framför dricker. De väntar på en fjärde som ska komma. Så de dricker medan de väntar. Jag tror nr 4 kommer att möta 3 berusade vänner.
Tisdag besökte jag Zottegem.
Jag tänkte egentligen åka till Schellebelle för att orten heter … Schellebelle. Men en googling efter sevärdheter där säger att det finns inget sevärt i Schellebelle. Om de inte visar filmen Schellebelle 1919 – en film som gjordes av lokalinvånarna. Filmen visas inte. Så jag åker inte dit. Men till Zottegem. Där finns inget museum. Men ett rum om greve Egmont. Mannen och frun är begravda i varsin glaskista i en krypta som är låst men där en dam från stadshuset har nyckel och leder mig över torget till kryptan.
Egmont blev halshuggen i Bryssel. Han var för snäll mot protestanterna tyckte spanjoren och högg av huvudet på honom. Men Egmont finns överallt i stan. Slottet – nu bibliotek. Statyer lite här och var med honom.
Och ett rum i stadshuset.
Mat. Liv. Där är det marknadsmeny. Ja – tisdagar är marknadsdagar. Bonden Hans säljer bintje för 5 euro for 5 kilo – och så får man extra 5 kilo på köpet.
När det är marknad är det pensionärer med dramaten-kärror. Bredbent stolpar de fram i zickzack. Jag går slalom.
Men tillbaka till Liv.
Nu får det vara nog med Flandern-trippar. Köpenhamn nästa.
…. på flygbolaget. Hans flyg är inställt. Därav raseriet.
Han kommer från det lilla landet som tillsammans med det stora landet bombat ihjäl över 100 flickor i en skola.
Men han är arg på flygbolaget.
Flygbolaget som ställt in hans flyg för att skydda honom och flygplanet.
Det är frukost på det ombyggda hotellet. Det är där han väsnas.
Jag bodde här för sisådär 10 år sedan. Minns en hotfull badrumsvåg som hotade med att avslöja min vikt. Minns en tvär trappa att släpa upp en väska. Jag minns att jag under den resan köpte en handpumpsespressogrej. Den ligger i en kökslåda.
Nu är hotellet ombyggt. Hissar. Trendig italiensk restaurang.
-”Skipper du städning så får du en flaska vin!”
-”Ja tack!”
Uppe på rummet väntar en annan flaska vin.
-”Tack för att du bor hos oss!”
Vandrar.
Förra hotellet har meddelat att jag glömde kvar mitt kollektivtrafikkort i säkerhetsskåpet.
Just det. Den gäller till 20 oktober 2026. Jag tar en promenad dit. Det skiner en sol. Det blir en blöt rygg för jag startar vid 4 C och avslutar vid lunch vid 12 C.
7,5 kilometer senare.
En del åker Vasalopp. Jag vandrar i haschdimma. Inte min dimma. Andras dimma.
Jag spanar in en restaurang. De hotar med Sunday roast. Jag avgår.
En annan restaurang. Förvirrad stress service. Men Negroni och Steak frites fungerar.
Hem i morgon.
Men säkerligen får jag stå ut med skrikaren vid morgondagens frukost också.
itsallabouttransparency 