Amsterdamen.

Tre dagars turisteri. Sedan väntar mamma Robin och sonen Aat.

Som jag inte vet så mycket om. Men som jag kommer att veta mycket om – för vi ska umgås i 8 eller 9 dagar. Det är lite osäkert när familjen kommer hem igen – sent en kväll eller tidigt en morgon. Jag antar att de är som alla familjer såhär års. Karneval till Alperna. Det svenskar kallar ”sportlov” är här ”karneval”.

Amsterdam är märkligt. Köerna till Madame Tussaud är de längsta köerna. Samlingen framför Rembrant på Rijksmuseum är tjock medan de andra avdelningarna ekar av inställsamma andetag.

Det är en stad man rusar igenom och då ska man beta av Anne Frank, Rembrandt, Red Light district, Van Gogh på kortast möjliga tid. Rusning genom staden.

Inte jag. Jag har absolut inga planer. Bara vara i tre dagar och sen Robin och Aat. De bor nära en restaurang i ett växthus – DeKas – så det är bokat.

Livet är lugnt. Valnötsträdet är borta. De ekar tomt i trädgården. Men nästa höst kommer jag inte att fylla 6 sopsäckar med fallna valnötsträdsblad. Nästa sommar kommer inte duvor sitta trädet och bajsa i min Dry Martini. Och skugga behövs inte. Solen når trädgården bara mellan klockan 16.00-18.00.

Ett golv ska läggas i trädgården. Ett trä-liknande komposit-golv. Jag har en bra hyresvärd. En husförbättrare.

Det blev en lugn och sansad tågfärd. Blev påtrugad champagne mitt i Netflix-serien ”How to Get to Heaven From Belfast” (inne på avsnitt fyra ch serien växer).

I Amsterdam blåser det kalla vindar. Turisterna går inte rakt. Inte för vinden – inte på grund av vindarna utan på grund av sina IPhone-avgudar. Det är närkontakt med turisterna. Inte för att jag vill utan för att de virrar.

Hotellet sväljer turister. De försvinner in i nåt av de 256 rummen. Jag försvinner in i mitt nyrestaurerade rum. Frid. Yta. Skidskytte. OS.