Jag tror jag har hittat hotellet att använda framöver vid varje London-resa.

Art’otel Hoxton.

Anledning;

1. Bara två t-banestop från St Pancras International
2. Avståndet till gatubullret- om man som jag får ett rum på våning 21.
3. Frukosten!

4. Macarons

5. Närheten till ’nästan-.peruanska” Llama Inn – förty visst var cevichen på gravlax väldigt god – men peruaner skulle starta revolution om de såg nåt slikt på menyn. Kycklinglåren med aji amarillo var också väldigt goda men hann bli kalla för jag fastnade i ett samtal med servitrisen som var från Guanajato, Mexiko.

Staden jag minns dels för de mumier som fanns lite här och var och för att jag blev matförgiftad av chilaquiles. Jag ville hem och vara sjuk så jag körde hemåt men kom bara så långt så jag parkerade vid ett hotell och i princip kröp till receptionen och sov sedan i 20 timmar. Inte i receptionen utan i ett rum.

Men detta ätande skapade bara välbehag och inget krypande.

Adjö till Alfie och Minnie igår. Det var tre bra veckor. Lugn – bra sömn – långa vandringar.

Jag försöker inte strypa Minnie. Det handlar om att göra nåt som är unikt för henne – sitta still i några sekunder.

London – 21 våningar över staden.-

På natten – ljus och klanderfri värld.

På dagen – klotter och skräp.

Eller som William Blake sade;

“But most thro’ midnight streets I hear 

How the youthful Harlots curse 

Blasts the new-born Infants tear

And blights with plagues the Marriage hearse “ 

Ungefär så.

Nu över och ut till St Pancras och lunch på restaurangen med bästa Dry Martinin.

Och tåg hem på eftermiddagen. Har ett säte där jag ska sitta och glo på en främling tvärs över ett bord.

Men det går nog bra för det serveras champagne vid sätet.