Dagen som fram till för tre år sedan firades med en tårta gjord av köttfärs dekorerad med små rosetter av skinka och med grekisk yoghurt istället för grädde.

Det var födelsedag. Arman’s födelsedag. Det är en dag av minnen. En dag där jag minns grannens mördade katt och den mördade Ibis-fågeln. Men också de hundrädda som slutade vara hundrädda när de fick en kall hundnos i knät.

Idag firas dagen på avstånd. Första födelsedagen utan Arman – då gick jag till den högst belägna punkten i Bryssel – det var faktiskt en begravningsplats. Jag hade med mig hundgodis som jag placerade på den högsta punkten på kyrkogården. Sån var jag 6 månader efter Armans död. Mitt emellan sansad människa och förvildad magisk tankevärldsinnehavare.

De första dagarna bar jag urnan med hans aska upp till sovrummet för att han inte skulle vara ensam i bokhyllan i vardagsrummet. De första nätterna hörde jag hans steg. Och när jag berättar det för andra som mist sina hundar – berättar de samma sak. Hjärnan spökar. Det går inte att släppa taget.

Till en början.

Men sedan samtalade sig den kollektiva hundskaran. Där kom Stella. Marta. Qimo. Kuma. Ollie. Aiko. Boris. Kina. Unice. Smör. Balou. Bob. Bruno. Ludwig. Pepsi. Bruno 2, Rayka, Spoof, Daisy, Nora, Tommy, Belen, River, Alfie, Minnie, Oscar, Henry, Gus, Efti. Bonnie, Florence, Verona, Kola, Finn.

Har jag glömt bort någon?

34 hundar jag passat de senaste tre åren.

34!!

Kalla mig gärna crazy dog man. Ja – det fanns -finns ju katter också men det är hundarna som gör att jag inte bakar en köttfärstårta idag.