Längtan efter snö

Inte för att jag längtar efter att halka runt.

Det är de små – 1-åringen och 2-åringen som aldrig har sett snö.

Ett preludium bara.

Snö som vägrade nå marken.

Detta är Surrey, England.

Så man får skapa egen snö.

Genom mord på leksaker.

Tre veckor i Surrey. Vi vandrar åt olika håll.

Dag 1 runt kanalen.

Men dag 3 gick vi åt andra hållet efter kanalen. Det var mycket bättre. Finare husbåtar. Bredare torrare gångstig.

Och vi hamnade på puben Victoria där hundar får rumla runt. Grannen bjöd på korv och hundarna jublade. Själv åt jag en vitlökig kycklingschnitzel. Jag bestämmer mig från och med nu att vara allergisk mot vitlöksmassor.

Dag 2 gick vi ut i nejderna. En smal stig mellan privata landmassor. Det gick inte att välja väg. Det var bara att följa den inramade smala stigen. Och vi hamnade i RowTown

Efter den 26 november ska vi börja åka tåg. Inte före. För 1-åringen löper. Fram till 26e november. Woking är tråkigt. Dit ska vi inte åka. Sägs det. Guildford däremot är värt en dagsresa. Efter 26e november.

3 veckor är en lång tid. Det händer inte mycket i grannskapet. Sopbilen kommer på torsdagar. Den hysteriska grannen från förra besöket har jag inte sett till. Den tunnhåriga tanten däremot har vevat glatt med armarna när hon såg oss. Trädgårdsmästaren som normalt kommer på måndagar kommer inte för det finns inget att göra i trädgården.

Så lite snö skulle pigga upp tillvaron.

Men sen finns ju den stökiga Co-op butiken. Stökig för de håller alltid på att fylla på hyllorna så man får snubbla runt bland kartonger. I måndags var det extrapris på bananer – 25 pence styck. En dam köpte 10 bananer. Det var nog det mest spännande med besöket.

Och så puben Black Prince som ska ha 70-80s disco i morgon. Och en flaska cava till med rabatterat pris.

Och på lördag är det julbasar på lågstadieskolan. 1 pund i entré.

Det är vad som händer här. Inte mycket händer.

Kom snö! Jag vill se populationen halka runt. Jag vill se hundarna skutta.

Men jag har tillfälle att träna på mitt tålamod. Det behövs.

Varför letar Bea Uusma inte efter Roald Amundsens kropp?

12 km söder om Oslo över helgen. Vad finns i trakten? Värdinnan väljer Svartskog för där finns huset där Roald Amundsen bodde i 20 år från 1908 till juni 1928 där han bara försvann på en flygtur på väg att leta efter några som kraschat på väg mot Nordpolen.

Trots letande har vare sig hans flygplan eller kropp eller kollegor hittats. Mysterium.

Hans hem – Uranienborg – som ingen bott i sedan han smällde igen dörren i juni 1928.

Uppenbarligen hade han en hund. En hund som inte följde med på flygturen men det är okänt – varför?? – vad som hände med hunden. Det borde intressera historikerna.

Roald Amundsen var en van posör.

Som jag.

Han måste har förfrusit fingrar och tår. Var det därför han aldrig gifte sig? Varför forskar inte historikerna om det?

Och så det där med Bea Uusma och hennes fascination för André. Hans kropp hittades ju men hon letar efter dödsorsaken.

Men Roald Amundsens kropp har aldrig hittats. Trots flera försök. Det vore ju en utmaning… liksom.

Men det finns ett café i närheten. Svartskogen kolonial AS. Där blir det kaffe med succé-kaka.

Detta som tröst efter att ha stått i 10 minuter vid en brygga och vänta på att en säl (sjöhund kallas de i Belgien) ska dyka upp ur vattnet efter att ha visat sin nos. Vi ger upp när vi förstår att en säl (sjöhund) kan vara under vattenytan i 30 – 60 minuter. Så länge kan vi inte vänta.

Men fjorden ligger blank och krusas bara av en sälskalle då och då. Men för sällan.

Och sedan vill jag hylla Norge. Det är dags för norsk revansch efter alla plumpa norge-skämt som Sverige har inflation av. 20 dagar i Norge var ju 20 trevliga dagar. Trots dimma och småregn. Trots envisa får.

Men tack vare en katt som adopterade mig.

Tack vare en hund som uppfostrade mig .

Och ett möte .. som är en helt annan historia värt ett eget kapitel. Eller flera kapitel. En dag.

Och så tåget.

Vy. Heter tågbolaget.

Från Skarnes en timme till Oslo. Var meningen. Och så 20 minuter till Kolbotn. Var tanken. Var planen.

Men handskakaren kom i vägen. Han klev på tåget. Satte sig tvärs över gången. Frågade mannen tvärs över vad han lyssnade på i sina hörlurar.

-”Musik.”’

-”Får jag lyssna?”

-”Nej!”

-”Får jag skaka din hand?”

(Tvekan)

De skakar händer men handskakaren tar ett fast grepp om musiklyssnarens hand och trycker ner den mot golvet. Musiklyssnaren drar loss sin hand.

Handskakaren vänder sig mot mig.

-”Vart ska du rejse?”

-”Sorry – I don’t speak or understand Norwegian

(Jag ljuger – jag har lärt mig många nya norska ord som har förvånat mig )

-”Where are you from?”

-”Luxemburg

(Jag ljuger igen med tanke på att de flesta tystnar för de vet inte var Luxemburg ligger)

-”Aha.”

Han överger mig.

(Tack)

Han ser näste man att skaka hand med- Han har redan hunnit pressa min hand och trycka ner den mot golvet. Så hälsar man inte i Luxemburg. Så pass mycket vet jag.

Näste offer är en rustik bred man. Den handskakningen misslyckas för den rustike låter inte sin hand pressas ner mot golvet.

Handskakaren reser sig upp och går inåt vagnen för att leta efter fler händer att förtrycka.

Det blir kaos. En man vägrar och ger sig på handskakaren. Vilt slagsmål i vagnen. Flera flyr ut ur vagnen för slagskämparna far runt i jakten på varandra som om de vore kulor i ett flipperspel.

Ingen av dem vinner för ordningsmakten i form av en späd konduktör med barsk röst infinner sig på scenen.

-”Vad försiggår her??”

Polisen möter upp vid nästa station.

Tåget rullar vidare.

Försenat.

Men utan slagsmål.

Norge är fantastiskt.

Bryter en tradition….

.. en Allhelgona- Halloween- De Dödas dag – tradition.

Helgen som var har jag brukat traska runt på kyrkogårdar. De flesta år. Helst dagen efter alla ljus har tänts. Då går jag och tänder ljusen igen. De har ju bara slocknat tillfälligt.

Minns kyrkogården i Västanfors där Britt-Mari och jag lämnade ett spår av tända ljus bakom oss. Inte våra ljus – andras ljus. Som hade slocknat.

Minns – ponche – i Xalapa, Mexico där man skulle sjunga för de döda och dricka ponche. Och skvätta lite på gravarna också.

Minns den döda kyrkogården Dieweg i södra Bryssel – 2024 – där de döda inte längre begravs för kyrkogården har dött. Om man inte är Tintins skapare. Då får man begravas. På den döda sammanfallande kyrkogården.

Minns Laekens kyrkogården som jag undvek i flera år för hundar fick inte gå in där. Men en allhelgonahelg gick jag ner i columbarie-gångarna där duvors flaxiga vingslag skrämde bland skräp som hade blåst ner i valven. Det var inte en kyrkogård att återvända till. Inte ens på Allhelgonahelgen.

Däremot – den gamla kyrkogården i Hasselt – Belgien. Där vandrar andar. Och jag.

Där ska jag vandra en allhelgonahelg. Dags att återvända till Hasselt.

Och Père Lachaise. Men det är inte en allhelgonabesökskyrkogård. Köerna är nog för långa av folk som letar efter Jim Morrisons grav. Den är svår att hitta.

Det blir för mycket död-kändis-spotting där. Tanken med allhelgonahelgskyrkovandring är att tända slocknade ljus. Inte att ta en selfie framför Oscar Wilde’s grav.

Men det blev det inget av denna helg. Kyrkogård. Tända ljus. Trendbrott. Det blev skådande av en man som försökte fiska i en bäck. Misslyckat. Det blev en utebliven skogsvandring för vi såg 5 män med oranga västar och bössor. Fara.

Det blev ett besök med matlagning.

Bra besök. Bra matlagning.

Men ingen kyrkogård. Förra veckans Nes kyrkoruin med putsade gravstenar får vara en ersättning. Som nästan duger.

Nästa års allhelgonahelg tillbringas i Pòlis på Cypern. Det måste finnas kyrkogårdar där. Jag har ju vandrat på den grekisk -ortodoxa kyrkogården i Kairo. Så självklart finns kyrkogårdar på västra Cypern.

Och så kommer den där dan…

Dagen som fram till för tre år sedan firades med en tårta gjord av köttfärs dekorerad med små rosetter av skinka och med grekisk yoghurt istället för grädde.

Det var födelsedag. Arman’s födelsedag. Det är en dag av minnen. En dag där jag minns grannens mördade katt och den mördade Ibis-fågeln. Men också de hundrädda som slutade vara hundrädda när de fick en kall hundnos i knät.

Idag firas dagen på avstånd. Första födelsedagen utan Arman – då gick jag till den högst belägna punkten i Bryssel – det var faktiskt en begravningsplats. Jag hade med mig hundgodis som jag placerade på den högsta punkten på kyrkogården. Sån var jag 6 månader efter Armans död. Mitt emellan sansad människa och förvildad magisk tankevärldsinnehavare.

De första dagarna bar jag urnan med hans aska upp till sovrummet för att han inte skulle vara ensam i bokhyllan i vardagsrummet. De första nätterna hörde jag hans steg. Och när jag berättar det för andra som mist sina hundar – berättar de samma sak. Hjärnan spökar. Det går inte att släppa taget.

Till en början.

Men sedan samtalade sig den kollektiva hundskaran. Där kom Stella. Marta. Qimo. Kuma. Ollie. Aiko. Boris. Kina. Unice. Smör. Balou. Bob. Bruno. Ludwig. Pepsi. Bruno 2, Rayka, Spoof, Daisy, Nora, Tommy, Belen, River, Alfie, Minnie, Oscar, Henry, Gus, Efti. Bonnie, Florence, Verona, Kola, Finn.

Har jag glömt bort någon?

34 hundar jag passat de senaste tre åren.

34!!

Kalla mig gärna crazy dog man. Ja – det fanns -finns ju katter också men det är hundarna som gör att jag inte bakar en köttfärstårta idag.