För en vecka. I morgon är det Gus The Chocolate colour Labrador som är fokus. Men London var bra för turismeri. Fast jag såg inte korparna vid Towern. Omöjligt att få biljett till nyckelöverlämning som sker 2130. Men nästa gång.

Om korparna lämnar Towern går England under. Säges det. Men vid parken Lincoln’s Inn Fields möts jag av två korpar. Jag hoppas att det inte var korparna från Towern – för då har England gått under. Eller så gjorde England det i sitt fjäskande för Trump.

Melania landade i världens längsta Burberry-rock. Donald landade i de begravningskläder han inte hade på sig senast på begravning.

Som tur är så höll sig Trumparna utanför centrala London så jag kunde rumla runt i centrala London utan att vara begränsad.

Det blev mycket tunnelbana. I London sitter man och stirrar på de andra passagerarna tvärs över gången. Mycket blickfladdrande.

Stillheten och lugnet fanns vid cocktailbarerna.

Stables var bäst. Hästmålningar på väggarna – och glada Angelo i baren.

Windsor Castle var roligast. Dörrar som bankade mot ens huvud om man inte såg upp.

Jag gjorde ett Notting Hill försök.

Gav upp. Månglarna hade tagit över gatan.

Rusar raskt mot Holland Park. I Patsys och Edinas fotspår.

Där råder lugnet. Där studsar de välartade hundarna. Där dricker svenskar thé. I alla fall ett par.

Och så var det museerna. Gallerierna. Ett otal. The Wallace Collection. Victoria & Albert Museum, The Courtauld Gallery, Sir John Soane’s Museum.

Fri entré. Heder åt London. Men nu ska jag vara konstfri i en vecka.