Jag tar mig dit från Carmarthen, Det ser nybyggt ut. Tacka floden Taff som 1670 översvämmade staden och raserade fundamenten för St Mary kyrkan.

Men det är ett minne. Staden har klarat av romare, normander, engelsmän och turister. Och stadsarkitekter som sover på jobbet. Det är ett plåtter av byggnadsstilar.

Jag ska se staden. Hotellet lovar mig en ”city view”.

Så pass….

Ödetomter och järnvägsspår är väl också en del av city view.

En stad med slottet i byn kvar i staden. Slottet där ett besök leder till att stegmålet om 10 000 steg/dag uppfylls snabbt.

Ett bra museum. Nationalmuseet.

Förutom hiphoputställningen som känns som ett examensarbete från gymnasiet. Fri entré.

Ett mindre bra museum. Stadsmuseet. Cardiffs historia i ett hopplock där det krävs kompass för att hitta runt.

Folk gifter sig ofta i trakten. Det är möhippor och svensexor i varje kvarter.

Det är oväsen och det är tjo och tjim. På hotellet fyller en gäst 50 år. Hennes väninnor dekorerar hotellet med uppmaningar om att hylla 50 -åringen. Det fungerar sisådär.

Allt tjo och tjim är rimligt. Om det inte vore så att jag kom från den totala tystnaden i dalarna norr om Newcastle Emlyn. Där kunde man höra ljudet från fallande löv. Det kan man inte i Cardiff.

Inte ens i kyrkan.

Slutsats; är man ute för att fira nåt så ska man bege sig till Cardiff. Helst från måndag när jag har lämnat staden. En lördagkväll i Cardiff är en hörselskadekväll.

En fransk måltid med buller.

Krog efter krog har skruvat upp volymen. Jag ger upp kvällen när jag ser en servitris i kort kort dirndl.

Adjö Cardiff