Mitt nya liv – jag är ingen jädra ”content creator” – jag är en Quality Observer !

Det började i förrgår. Ett e-mail från flygbolaget om att de ville att jag skulle agera som en hemlig ”quality observer”. Inte berätta för personalen på planet – bara observera och notera .

-”Ler de när de hälsar dig välkommen?”

-”Är det sprickor i säten och bord?”

-”Är toaletten välstädad?”

(Det var den säkert när planet skulle lyfta men damen som sprang in där med jagad blick 2 gånger på 1 1/2 timme var nog skulden till hmmm…. Sprutlackeringen)

Jag tackade ja. Och började leta leenden. Det fanns gott om leenden. Utom hos sprutlackererskan.

Jag småler.

Var jag hemlig Quality Observer?

Det vette fan – för så bra service har jag aldrig fått på nån flygning som BRU-AMS-ARN. På första flyget – flygvärdinnan letar efter en kines som heter Lin. Men det är mig hon letar efter och när hon konstaterat att jag inte är kines så flyttar hon upp mig till business class – som är tom. Det har inte med anti-kineseri att göra. Det har med mig att göra – jag är en Quality Observer.

Nästa flyg var snäppet värre. Aldrig tidigare har jag serverats jordgubbsjuice innan planet rullar iväg. Det sker nu. Jag ler. Flygvärdinnan ler. Vi är nog Quality Observer bägge två. Sedan fyller hon mig med ett bra vitt vin – en pastasallad – kaffe – en dubbel konjak och två Johnny Walker Black Label. Det är ju en två timmars flygning med leenden.

Väl framme i Stockholm blir det tvärstopp. Hotellet där jag bodde för 10 år sedan och där jag somnade och vaknade med Stadshuset i ögat – är nu en byråkratisk klump. Jag antar att hotell som ligger bredvid ett konferenscenter blir till opersonliga järnvägsstationer. Där fungerade inte leenden. (Utom med städpersonalen på våning 11 – Spassiba!!)

Där får man en Negroni när man ber om en Dry Martini.

Men det var nästan roligt, Som om bartendern hade tjuvkikat på mitt Instagram.

Jag går ut i världen.

Jag inte bara letar leenden. Jag delar ut dom. Leendena.

Som en annan drogad solstråle.

Det är fredag. Spanjorerna undrar var man kan ”coger el barco” – jag är snäll Quality Observer och svarar inte med nåt snusk utan hänvisar dom till Gröna Lund hållplatsen på 7ans spårvagn.

Jag är på väg till Gustav Vasa.

Mordiska Nuseet.

Utställningen om nordbor är fullproppad med information. En så bra utställning.

Ulla Winblad har inte bord förrän 14.00. Jag vill husmanskosta. Operakällarens bakficka levererar. Och där är det idel leenden.

Smör ost sill strömming. Herrgårds. Biff Rydberg.

Sen tyar jag inte längre. Mätt. Belåten.

Åhléns. Ler. Hittar en ny doft som passar en Quality Observer.

Det är den sjunde flaskan jag sniffar på. Mellan sniffandena får jag sniffa på kaffebönor för att kunna sniffa vidare. Expediten är nog också en Quality Observer eller så tycker hon jag borde sola mer för jag förlänas ett elegant badlakan, Vi skrattar för jag tror hon menar att jag ska köpa test-flaskan men det menar hon inte utan hon menar märket och då berättar jag om Minja P som trodde den främmande kvinnan i Bryssel som erbjöd en halväten hamburgare – erbjöd den åt henne fast kvinnan syftade på hunden i sällskapet.

-”Nej tack – jag är mätt!”

Men badlakanet kommer till nytta utefter Tollare-stranden dit jag åker i morgon. Kola, Macchu, Picchu och Duman ska skötas under en vecka medan deras ägare reser.

Tollare ja. Tvärs över vattnet från Fisksätra. Det fanns inget tvärs över vattnet från Fisksätra – ja natur förstås – när min syster bodde där i förra seklet.

Jag ska fortsätta vara Quality Observer. Det kan ge fler gratis badlakan.

I Göteborg behöver man paraplyer från alla håll ….

Det har alltid regnat i Göteborg. Alltid när jag har varit här. Detta är tredje gången jag är här. Jag har prickat in regnet.

Radisson Blu hotellet. Jag har ett klart minne av att jag bodde här 2014 men då såg rummen ut som om de vore dekorerade av en färgblind designer. Nu är det sobert. Tack.

Men det regnar. Från alla håll och kanter.

Detta är vila efter att ha vaknat upp före 0600 varje morgon av en hunds flämtande i mitt ansikte. Men jag vaknar upp före 0600 i alla fall. Efter att ha ätit mitt livs första Pelle Janzon.

Natten var vacker.

Drinkarna före natten var vackra.

Jag är imponerad av de göteborgska negronisarna.

Vaknar. Göteborgsposten. Vad i helvete. Ledarartikel om att helga söndagen för den är viktigare än semestern.


Iakttagelser under frukost (folkspionering ). Trekvartsbyxorna lever än i Sverige. Barn ser ut som om deras mammor är hårfrisörer med ont om kunder men med gott om tid för att fixa -”Nu ska du se lite busig ut men på ett välvårdat sätt!”. En prästliknande dam (Gustav Vasa – frisyr och sedesam kofta) har en röst som skär genom halva hotellet så hon är nog präst i en kyrka utan högtalare.
En dam med scarf (hon tycker nog att det är för mycket drag i ventilationen) står stilla med en tallrik med äggröra och bacon. Vilse.

Museum. Man måste gå på museum. Jag såg sådär 43% av besökarna gå med hakan i handen. Museistil. Jag kände lukten av en besökare som borde ha duschat.

Men jag fick överdos av konst. Imponerande museum. Bra på att locka döende att testamentera.

Hunger. Mat. Testar Lilla London. Ger upp efter 10 minuter. Service med noll koll. Franskt. Perfekt franskt istället. Ma Cuisine. Anklår. Till perfektion.

Men det regnar. Det är Göteborg.

Går in på NK. Går in på Sephora. På bägge ställen är det fullt med folk vid parfymsniffningen. Göteborgare vill dofta gott. Det är väl för att dölja fisklukten. Eller så spolar regnet bort all deras lukt (utom han på museet som förmodligen har ett rejält golfparaply).,

Over and out.

Jag saknar de håriga barnen från Fattabo.

Och deras catwalk.