I storskogen

Syre.

Överskott av syre. I 11 dagar kommer jag att andas syre. Och pilla bort fästingar. De är inte de stora feta blodiga kenyanska fästingarna utan de små västsvenska hoppande jävlarna.

Tre duschar om dan för att skölja bort vettvillingarna.,

Vaccination? För sent.

Tre duschar istället. Och syning av armar och ben och hårfäste och bakom öronen.

Men syre. Gott om syre. Och väte.

Östra Nedsjön.

18 C. Kanske ett dopp. En dag.

Tre katter – Sky, Pluto och Simon. En hund – en perfekt hund – Finn. Mitt ansvar i 11 dagar.. Ett nöje.

Sky – ”Watch out!” var rådet. Han bestämmer när det är dags för kuddlande. Sky tog det beslutet snabbt.

Simon – håller sig undan.

Pluto – är ute på jakt hela dagarna och nätterna. Knappt jag ser honom.

Finn – bara helt perfekt.

Det är 8 km till närmaste butik.

10 meter till närmaste gran.

Det är gott om stigar i storskogen. Jag har Google Maps. Finn har sin nos.

Nosen fungerar bättre.

Jag har aldrig varit i dessa trakter tidigare. Jag häpnar när jag ser en hoppbacke i Hindås. Det verkar som man kan boka en färd upp i tornet. Låter bli. Svindel.

En bekant på X påstår att Cornelis Wreeswijk hade stuga i dessa trakter. Google säger att den stugan låg i Skåne. Mysterium att lösa.

……. Uppdatering……

Nej- Men han hälsade på ofta hos vänner som hade stuga

Däremot spelades kultserien Hem till Byn in i dessa trakter. Minns inledningsscenen där f d sjömannen kom vandrande med en bananstock över axeln. Secken entré in i byn. Minns motgångsfamiljen som flyttade in i storstadens miljonprogram och fortsatte sina motgångar.

Upptäcktsfärden i dessa nejder har precis börjat.

Den leder oss till vatten. Vi har siktet inställt på den lilla sjön bortanför Östra Nedsjön. Vi kommer fram men är detta Veresjön eller Tvättesjön? Storskogen kan ha lett oss fel.

Men på vägen insuper vi kanotklubbens grillplats där man uppmanas swisha 50 kronor om man uppskattar platsen. Vi uppskattar inte platsen för det skyltas om att hundar ska vara kopplade. En av oss vill bada okopplad men det går inte.

Vi är ju lydiga varelser. Även om en av oss är kopplad.

Känslan av att ha varit otrogen….

Men jag är ju i en annan stad. Då är det ingen som ser. Vad jag gör. Men i näthinnan finns den. Servetten med mitt namn.

Från restaurangen som jag lyft till skyarna. Där de hör hemma. Nathan i Antwerpen.

Men någon gång ska det hända. Att jag stönar och stånkar av vällust. Och känner mig otrogen.

I går hände det. Det finns ju ett antal restauranger i Wien med 1 eller 2 eller 3 * i Michelinguiden.

Jag valde en som hade sydamerikanskt tänkande. Jag valde rätt.

Z’som.

Och det blev rätt. Jag blev otrogen. Jag hade den bästa middag jag nånsin haft. Den trevligaste middag jag nånsin haft.

Bord med utsikt mot det öppna köket. Det tysta köket. Köket där det flöt på i ett bra tempo.

Negronin var perfekt bitter.

Och så kom aptitretarna,

Bra. Bättre. Bäst.

Munsbitar som lovade gott.

Och levererade. Vit sparris med chayote. En chayote följde med till bordet men som dekoration. Och att det fanns en sked bland besticken gjorde det hela bättre för dressingen var en bekräftelse på att det är rätt och riktigt att vara otrogen.

Havskräftan var en god havskräfta. Den låg på stekta bananskivor. Den afrolatinska influensen sade chefskocken som vid det här laget hade gått över till spanska och rekommenderade en mexikansk restaurang i Bryssel. Den ska prövas. Och han ville inte ha 2 ** i Michelinguiden för då blir det stress. Nu var det glädje.

Kräftspadet var en njutning. Man får njuta av att vara otrogen.

Sen klev den råa fisken – hamachi crudo – in på scenen. Ytterligare en rätt där skeden kom till användning. Inget till spillo.

Red mullet. Mullus på svenska. Perfekt stekt, Men nu har jag börjat bli mätt. Det är inga små portioner som serveras.

Babygrisen från Ungern heter Mangalitza. Och där dyker den upp – klicken högst upp- Lulo. Denna frukt som inte kan bestämma sig för att vara söt eller sur – så den är både och.

Ekivok vit ost. Otrohets-ost,

Slutet. Banansorbet med svart vulkanisk salt från Guatemala. Broche de oro.

Saltet.

Jag stenklar och stönar och går ut nöjd i natten. Ingen skam i kroppen. Jag får helt enkelt acceptera att jag är polyamorös vad gäller restauranger.

Bra så.

Det är ett visst motstånd ….

Till och med i Ultravox gamla slagdänga;

”Vi gick i den kalla luften
Frysande andedräkt mot en fönsterruta, låg och väntade
En man i mörkret i en tavelram så mystisk och själfull
En röst som sträcker ut sig i ett genomträngande rop, det stannar kvar hos dig tills
Känslan är borta, bara du och jag, den betyder ingenting för mig
Detta betyder ingenting för mig
Åh, Wien
Musiken väver sig
Spöklika toner, pizzicato-strängar, rytmen kallar
Ensam i natten när dagsljuset bringar en sval tom tystnad
Värmen från din hand och en kall grå himmel, den bleknar i fjärran
Bilden är borta, bara du och jag, den betyder ingenting för mig
Detta betyder ingenting för mig
Åh, Wien
Detta betyder ingenting för mig
Detta betyder ingenting för mig
Åh, Wien”

Ultravox – översättning Google Translate

Det var för 20 år sedan. Men det var en konferens om mänskliga rättigheter i Europa. Jag var barnens ställföreträdare. Alla grupper hade en företrädare. En romsk dam från Finland satt i rullstol. Hon var ung. Hon sade -”Hade jag varit lesbisk så hade jag varit företrädare för 4 grupper”

Nu var det tre grupper.

Sedan dess har jag inte återvänt. Trots nattåg som går direkt från Bryssel. Jag har skyllt på att de är fullbokade.

Men nu är jag här. Och bland det första jag ser är detta. Den mellaneuropeiska toalettstolen. Här ska avföringen studeras noggrant innan spolning.

Det är ett konstigt land.

Men de har bra öl och goda schnitzlar.

På 16 timmar har jag hunnit äta schnitzel två gånger. Så goda är de.

Men som sig bör så vill jag börja varje besök med att komma närmare Gud. Eller i alla fall klättra upp i hennes torn.

363 trappsteg. Svett när man är uppe. Och andras svett på väg upp och på väg ner. Det är en smal trappa med de 363 stegen upp mot 137 meter närmare Gud. Det gnids mot folk. Och deras svett. En voluminös amerikan kommer stånkades upp – jag uppmuntrar honom; – ”320 steps more to go!”

Det är St Stephan som är klätterställningen. Domkyrkan. Det kryllar av folk som inte betalt biljett. Varenda entré-punkt kostar 7 euro och Gud vill bara ha kontanter. Men om man köper samlingsbiljett – så kostar den 25 Euro och då får man trängas i katakomber (skippa det – det är bara högar med benrangel som slängts ner vid nån epidemi för 300 år sedan och så fin-biskopar som fått en kista – och så hattburkar där deras organ förvaras – Österrike är ett konstigt land..), åka hiss upp i ett torn – en lång långsam kö till hissen, klättra 363 trappsteg upp till ett annat torn, se museet och sedan trofésamlingarna (men de kallar den lokalen för skattkammare).

Museet;

Trofésamlingen;

Ett vildsvin stirrar på mig under lunchen. Den är död. Påminner mig om all de där vildsvinen som bökade runt efter bergssluttningen för en vecka sedan i Alpujarra.

Jag vandrar. Tvingar mig själv att tycka att det är en trevlig vandring. En turkiska på Emporio Armani är en pärla. Hon hittar det jag behöver. Jag går ut ekiperad.

Tar en Negroni med whisky (!) istället för gin. Den är ok. Jag skulle vilja be mexikanarna vid bordet bredvid sluta skrika men de ser ut som narcos. Inte damerna – de är mer Reinas de Polanco (utmärkt beskrivna i novellsamlingen med samma namn som Guadalupe Loaeza skrev) – men herrarna! Jag skulle inte bli förvånad om de hade en mariachi-orkester med sig på flyget.

Men det är en rimlig Negroni. Trots skrikande mexikaner.

Vandrar vidare. Det är en vandringsbar stad.

Trots att det är ett konstigt land.

Jamen det blev ju mycket leenden…

Granada, land jag drömt om
Min sång blir zigenare när den är för dig
Min sång gjord av fantasi
Min sång, en blomma av melankoli
Som jag kommer för att ge dig
Granada
Blodigt land
På tjurfäktningseftermiddagar
Kvinna som bevarar förtrollningen
Av moriska ögon;
Jag drömmer om dig, rebell och zigenare
Täckt av blommor
Och jag kysser din karmosinröda mun
Saftigt äpple
Som talar till mig om kärlek
Granada Manola
Sjunget i vackra verser
Jag har inget annat att ge dig
Än en bukett rosor
Av rosor med mild doft
Som skulle inrama den mörkhyade jungfrun
Granada
Ditt land är fullt
Av vackra kvinnor
Av blod och sol*

(Agustin Lara 1932 – översättning ; Google)

Agustin Lara var mexikan men skrev om saftiga äpplen i Granada. Jag tror inte det växer äpplen i Granada. Det är för varmt. Men vad visste Agustin Lara? Han kanske menade apelsiner men det rimmade dåligt.

För apelsinträd kryllar det av.

Framförallt vid det vackraste klostret. Öde byggnad tänkte jag. Museum tänkte jag. Jag tänkte fel.

Det bor nunnor i klostret. Tysta nunnor. Man får inte prata med dem om man ser dem. Men man ser dem inte. De håller sig gömda. Från pratande turister.

Men ska man bara se en religiös byggnad så är det San Jeronimo-klostret. Slår katedralen med hästlängder.

Bägge religiositeterna kostar 7 Euro i entré-avgift. San Jeronimo är värt dessa 7 Euro. Katedralen kan man låta bli. Men Socorro Perpetua kyrkan är ju …rolig.

Man ska ta sig högt upp för att se staden. Upp på hotellets tak.

Rekommenderar hotel Room Mate Leo Tro dock inte på texten om ”heated pool”.

-”Alhambra! Du måste se Alhambra!” – säger alla som hör att jag ska tillbringa 30 timmar i Granada. Jag ser Alhambra från hotell-taket. Taket med den iskalla ”uppvärmda” poolen.

Jag såg Alhambra för 45 år sedan. Nu får jag inte se Alhambra. Från nära håll. Första lediga entré-biljett är till 19 juni. Adjö Alhambra.

Staden är fylld av grupper som ;

A) rusar runt med en karta med foton på där det gäller att hitta ett ställe och rusa snabbt vidare till nästa punkt. Som en sorts hysterisk Trim-orientering för USA medborgare

Eller

B) Hasar sig fram utan mål och mening förutom att vara nära guiden för att höra vad guden säger och ta foton på det som guiden pekar på.

Basaren. Gränder fyllda av butiker som säljer …. Precis samma saker i butik efter butik. Keramikgranatäpplen. Scarfar. T-shirtar.

Utanför basaren bidrar jag till ett inköp till en dam på Folkungagatan som samlar på badankor. Denna anka dansar flamenco.

Hamnar på bartorget. Plaza de Bib-Rambla. Tvekar. Baren som är mest bar inkluderar 6 nötskrikor.

Det är fult att bli berusad i Spanien. Sägs det. Jag tänker att dessa spanjorer tänkte att det nog bara är utländska turister runtomkring dem så då kan man vara berusad.

Jag stannar till där. Ser framför mig den första Negronin på 3 veckor.

Jag blir inte nötskrikig. Men jag känner mig lockad att pröva en cocktail som, jag aldrig kommer att dricka igen.

För mycket mescal-smak. Förstår namnet – Paloma Chingona.

Mat. Det behövs mat.

Och eftersom jag på tre veckor förbrukat knappat 120 euro på mat så… passar Puerta del Carmen väldigt bra. Propert. Stelt och som en spansk såpopera (klientelet).

Saftigt äpple som talar till mig om kärlek”

Trots att det växer inga äpplen i Granada.

Tror jag.

Mitt liv som bergsbonde …

De 22 dagarna närmar sig slutet. I morgon åker jag till Granada för 30 timmar innan hemfärden.

Det har varit 22 lugna arbetssamma dagar. Upp varje morgon för att se vilka skador vildsvinen åstadkommit. En del morgnar har det varit nollskadigt. Andra morgnar har hela åkrar plöjts upp.

Fast som den amatörbonde jag är så tänker jag ju att vildsvinet i fråga identifierade sig som en jordfräs. Det blir fritt fram att plantera i det uppluckrade. Tror jag.

Det växte inget där innan. Så nu är det läge för potatis?

Det tog 2 veckor innan Nora the Dog accepterade mig och slutade hyperventilera. Nu är vi bästisar. Vi sitter på kvällarna vid fiskarna i dammen och hon äter mandlar och jag plockar tistlar från hennes päls. Hon är en tistelmagnet.

Jag trodde jag skulle vara hund- och katt -och husvakt. Men jag blev också en bonde. Det växer. Det frodas. Det torkas ut. Vandring med vattenslang har varit min arvedel. Ena dagen allt nedanför huset. ’”Glöm inte rosorna!”

Nästa dag allt ovanför huset. Och där sker odlingarna. Och vildsvineriet. Och koi -fiskarna i dammen. Dom ja. De två största och blekaste har dött. De bara låg på sidan och flöt. De små röda är fortfarande pigga – så jag antar att det var ålderdom – eller så behöver dammen rensas. Det ligger mycket döda växter på botten.

Fiskare är jag inte.

Katterna.

Jag har alltid gått omvägar runt katter. De är inte att lita på. Ögonen är som web-kameror med connection till Satan. Men de här katterna går inte omvägar runt mig.

Tvärtom. De första två veckorna knackade de på dörren kl 0730 varje morgon informerandes om att de var hungriga. Senaste veckan har lillkatten Matti knackat på dörren vid midnatt informerandes om att det ska sovas med ansiktet i min armhåla. Spinningen är väldigt högljudd samtidigt som det borras i täcket för att komma närmare.

18 timmar kvar på bergssluttningen. 18 timmar kvar som bergsbonde.

Sedan förväntar jag mig en dusch med vattentryck och stabilt varmvatten på hotellet i Granada. Och för att vara säker på att jag får en balans i livet så är det bokat en 4 dygnsresa till Wien i nästa vecka – inkluderande en middag på en restaurang med 1 Michelinstjärna.

Balans.

Jag kan inte vara bergsbonde hela tiden.

Men då och då.