Jag är mitt emellan. Till vänster Órgiva och till höger Lanjarón.

Lanjarón uppåt. Órgiva neråt.

I Órgiva finns tvättmaskinerna. Och en bra Consum varuhus med stor parkering. Så där hänger jag.

Men Órgiva är också de stora drömmarnas stad. Drömmarna som blev till att sitta tiggandes utanför matbutikerna när man inte längre kan producera något att sälja på torsdagsmarknaden.

Det verkar som om det var frusna Walesbor som ville bo i tält i varmare klimat som är grunden till de 3 alternativa samhällen som finns några kilometer utanför Órgiva. Men sedan har det blivit alltmer internationellt. Och lite creepy – som att tysken som är misstänkt för att ha rövat bort den lilla flickan i Portugal – bodde här ett tag.

Jag tvättar kläder på en self-service tvätteri. De två andra som tvättar svarar på engelska när jag hälsar på spanska. En av dem är redan berusad – kl 1100 – och tappar sin tobak och svär som om han hade tappat sin öl på en engelsk pub.

Torsdagar är det marknad. Försörjning för de alternativa. För de som kan. Men det kryllar också att helare, häxor, tantra-proffs, akupressörer och kristallmänniskor i Órgiva-trakten. Lokala facebook-gruppen tarvar en nypa salt på grund av dess alternativa utrop.

Men så är det högerut. Lanjarón. Inte en tiggare. Bara strosande äldre sällskap som vill lapa det hälsosamma – säger de – vattnet.

I Lanjarón trippar man fram. I Órgiva hasar man sig fram. Det finns ett spa i Lanjarón- med urusla recensioner. Avstår.

Det luktar Ariel i trädgården. Tvätt på tork.

Det är stilla dagar här på bergssluttningen. I går såg en orm mig och for iväg i full speed. Tröstande att veta att de är mer rädda för mig än vad jag är för dem. Fast jag är rädd.

Det börjar prunka men jag har gett upp om att kunna äta fikon från det hemulskt stora fikonträdet. Skörd sker i höst säger internet. Däremot kommer jag att komma åt tomater, aprikoser, persikor, jordgubbar – medan passionsfrukten, melonerna, kiwin kommer igång efter min avresa.

Det är mer liv på nätterna. Nora The Dog skäller då och då. Förmodligen åt en räv. Det hörs rävgläfs. Medan det där med att kissa överallt i terrängen fungerar som skydd mot vildsvinen. De har inte varit synliga eller hörliga på en vecka. Det må förbli så.

Det är hälsosamt och stärkande i bergen. Det är 12 dagar kvar av min bergsvistelse. Syre och klorofyllchock-vistelse. Och så är det The Two Cities. Det blir stroseri framöver i Lanjarón. Och tvätt och handel och kasta sopor i Órgiva.

En högklackad stad.

En sandal-stad.

Jag är mitt emellan