Bilolyckan…..

Jag får använda en 20 år gammal Volvo med slitet förarsäte. När jag sätter mig så känns det som att baken kommer att gnugga mot asfalten. Det är dessutom kurvigare på vägarna än i en OS-final i slalom. En del rusar på. Jag masar mig fram efter de tillåtna hastighetsgränserna. Max 50km/h – men oftast 30 km/h.

Det är inte läge att spana på utsikten över nejderna. Det kommer cyklar, bussar, bilar, joggare från alla håll och kanter.

Så – ta i alla träd på tomten – jag förväntar mig ingen trafikolycka.

Jag skaffade körkort som 18-åring. Tredje försöket. Det var nåt med att köra för långsamt (redan då!) på E4 från Haparanda till Sangis. Det var nåt om att inte se efter noga i backspegeln.

En uppkörningsman kallades ”parkeringsfickan”. Han var känd för att kugga folk som inte klarade av fickparkering. På tredje uppkörningen var det han…. Så jag tänkte förebygga och sade -” Vi får se om vi hittar någon ficka att parkera i!”

Han svarade – ”Kanske det….”

Jag tror han hörde fel. Jag rodnar fortfarande. 49 år senare.

Jag tröstar mig med det spanska äventyrets höjdpunkt. Den räddade hunden Nora som hade ett elände de första åren av sitt liv – idag är hon livrädd för män. De första dagarna klapprade hon sina tänder när hon såg mig. När ägarinnan reste till Hannover så var det omvägar. Långa omvägar. Accepterandes frukostkorven kl 0800 och de 5 mandlarna kl 1800 (rutiner som inte ska avbrytas) men skuttade iväg strax efter. Men för 3 dagar sedan började hon skutta runt när jag kom med frukostkorven. (Hon är inte en uppkörningsman som missuppfattar …) och igår när jag krossade mandlar (alltså det finns 3 säckar med mandlar i bohaget) så kom hon fram för att titta vad jag gjorde.

Islossning!

Och när jag tog fram en borsthandske så fick jag nästan en puss.

Men olyckor.

Så här är det – trots alla 2 misslyckanden vid uppkörningar för körkort så är det en olycka jag har orsakat.

Men först – jag har faktiskt körkort i Södra Sudan med tillstånd att köra buss med upp till 52 passagerare.

Jag har fått körkort i Mexiko trots en korrupt uppkörningsman. Han ville veta vilka tre saker man ska göra för att svänga ut på gatan från en parkering.

Jag svarade;- ” Titta i backspeglarna. Lägg ut vänster blinkers. Kör ut.”

Han svarade – ”Nej – först måste du stänga dörren!

Jag fick inget mexikanskt körkort så jag for till nästa stadsdel – där uppkörningsmannen när han hörde att jag arbetade med gatubarn i Mexiko tog fram storstämpeln och så hade jag mexikanskt körkort.

I Kenya så skulle man köra med en leksaksbil på en stor platta föreställandes en stad och visa att man visste när man ger företräde. En vän till mig kuggades för hon lyfte bilen och fick påpekandet -”Bilar kan inte flyga

Jag slapp leka med bilar på en kartongskiva – för jag körde med mitt svenska – sudanesiska körkort hela tiden. Det fungerade.

I Etiopien så var det engelska teoriprovet från 50 – talet. Första frågan – ”vilka är det tre viktigaste delarna av en bilmotor?” Samtliga mina gissningar var fel – för jag kan inget om bilmotorer från 50-talet. Så teorikontrollanten ville hjälpa mig;

-”You are from Sweden. Do you know Fredrik Ljungberg?

(För de yngre läsarna – detta var 2006 och Fredrik Ljungberg var stor då – inte bara i Calvin Klein kalsongreklamen)

-”I don’t know him personally but I know who he is”

Jag fick etiopiskt körkort.

Men blev ändå påkörd av en folkabuss som svängde ut hastigt från sin parkering.

-”You have to be careful – sade kollektivtrafikköraren – we drive careless!”

”So do I!”

Så den olyckan orsakade jag inte.

Den skedde 15 år tidigare. Och orsakade mer bekymmer än själva olyckan.

Så – dags för min enda bilkollission.

Jag bodde i Mexiko DF – i ett kvarter med tre höghus – Viveros Coyoacan. Fast det var en bit från Coyoacan – stadsdelen så jag antar att det var ett försäljningstrick. Det hände mycket i den bostaden men det är en annan historia.

För att komma ut på en av de tätaste trafiklederna i staden – Avenida Universidad – så fick man ibland chansa. Att de i filen längst till höger inte gasar. En dag så sprack chansningen. Jag fick väja – och körde på bakdelen av en parkerad bil. Den tillhörde en sekreterare på Volkswagens återförsäljarkontor. Jag klev in där och vi bytte försäkringsinformation och ’”mil disculpas” (från min sida). På eftermiddagen ville jag som god samhällsmedborgare urskulda mig ännu mer så jag körde förbi blomstermarknaden och köpte 50 röda rosor som ursäkt.

Det blev fel.

Helt fel.

Sekreteraren kände sig uppvaktad. Det förstod jag inte då. Och inte nästa vecka. För då var jag ute på arbetsresa. Men när jag kom tillbaka så väntade ett antal brev från Volkswagensekreteraren – inte med tack för rosorna – men mer om en ljus framtid.

Efter detta körde jag ut på Avenida Universidad mycket mer försiktigt. Och hukade när jag körde förbi Volkswagen.

Dom jävlarna …..

I går kom det efterlängtade regnet. Det kom och gick och slutade när det var läggdags.

Sen kom åskan. Och regnet. Och vildsvinen. De har inte varit här på 10 dagar. Mitt kissande i terrängen verkar ha fungerat. Men så kom regnet och spolade kisset bort.

När jag inspekterade ägorna på morgonen så tänkte jag – ”vandaler”. Vad är det för nytta med att riva ner en bit av en mur. Där växer väl inga rötter?

Att riva upp ett nyplanterat olivträd verkar rimligare. Det finns väl nåt att karva i. Men vad äter egentligen ett vildsvin?

Googlar. De äter rötter, fallfrukt, daggmaskar, råttor och fågelungar. Dom jävlarna. Och ser att de kan böka upp en fotbollsplan under en natt.

Nu var det inte en fotbollsplan utan lite bök här och lite bök där.

Lill-katten Matti rusade förskräckt under min säng när jag öppnade dörren.

Storkatten Murray låg och gäspade på ett bord.

Men sedan. Rutinen bröts. Varje morgon – och de tre senaste morgnarna med skutt – har hunden Nora väntat på sin frukostkorv. Men ingen Nora. Jag ropar. Borta. Finns inte. Letar ner efter vägen. Finns inte. Tar på mig kängorna och kliver uppför berget. Hittar mer skador och så ligger det nåt mörkt stilla vid de nya olivplantorna. Fasa. Skräck. Sorg. Allt i förskott. Men det är blöta rötter som de jävlarna har bökat fram. Andas av lättnad och halkar nerför berget. Blött gräs. Och där.

En blöt Nora.

Pratar med ägarinnan som håller på att förbereda sonens bröllop. I Hannover. Hon lugnar mig.

-”Nora skäller på dem- men hon är klok och gömmer sig när de kommer nära!”

Bra att veta. De jävlarna är dummare än Nora.

Men idag har jag gått runt och kissat lite här och var. För det ska inte regna på 8 dagar.

Ilska mot kräken botas bäst med god mat. Åker till Lanjarón.

Denna väg ringlar mot mitt tillfälliga hem

Går förbi skinkorna.

Handlar en matta till Noras säng. Lättnaden över att hon är välbehållen leder till kärleksöverrösning. Ja -jag ger presenter när jag är kär. Och lättad.

Och så var det lunchen. Det utvalda stället ekar tomt. Stängt för det ska firas konfirmation där idag. Ställe två verkar vara öppet men ekar tomt. Och – hur i all friden ska man äta lunch kl 1400? Det är öppet för lunch 1400-1600! En svensk – nåja belgisk – mage klarar inte sånt. Så det får bli en cafeteria och en crepe med stekt ägg- ost och skinka. Och utsikt. Bra så.

Kommer hem. Matti håller på att tortera ihjäl en liten ödla.

Det är en våldsam dag.

A tale of two cities

Jag är mitt emellan. Till vänster Órgiva och till höger Lanjarón.

Lanjarón uppåt. Órgiva neråt.

I Órgiva finns tvättmaskinerna. Och en bra Consum varuhus med stor parkering. Så där hänger jag.

Men Órgiva är också de stora drömmarnas stad. Drömmarna som blev till att sitta tiggandes utanför matbutikerna när man inte längre kan producera något att sälja på torsdagsmarknaden.

De här katterna tigger inte – de kräver. Från kl 0730 då de jamar och krafsar utanför min dörr.

Det verkar som om det var frusna Walesbor som ville bo i tält i varmare klimat som är grunden till de 3 alternativa samhällen som finns några kilometer utanför Órgiva. Men sedan har det blivit alltmer internationellt. Och lite creepy – som att tysken som är misstänkt för att ha rövat bort den lilla flickan i Portugal – bodde här ett tag.

Jag tvättar kläder på en self-service tvätteri. De två andra som tvättar svarar på engelska när jag hälsar på spanska. En av dem är redan berusad – kl 1100 – och tappar sin tobak och svär som om han hade tappat sin öl på en engelsk pub.

Torsdagar är det marknad. Försörjning för de alternativa. För de som kan. Men det kryllar också att helare, häxor, tantra-proffs, akupressörer och kristallmänniskor i Órgiva-trakten. Lokala facebook-gruppen tarvar en nypa salt på grund av dess alternativa utrop.

Skygg hund som inte vill bli förknippad med hippies – trots sitt toviga hår

Men så är det högerut. Lanjarón. Inte en tiggare. Bara strosande äldre sällskap som vill lapa det hälsosamma – säger de – vattnet.

Inte bara törstsläckare utan också botare.

I Lanjarón trippar man fram. I Órgiva hasar man sig fram. Det finns ett spa i Lanjarón- med urusla recensioner. Avstår.

Det luktar Ariel i trädgården. Tvätt på tork.

Det är stilla dagar här på bergssluttningen. I går såg en orm mig och for iväg i full speed. Tröstande att veta att de är mer rädda för mig än vad jag är för dem. Fast jag är rädd.

Det börjar prunka men jag har gett upp om att kunna äta fikon från det hemulskt stora fikonträdet. Skörd sker i höst säger internet. Däremot kommer jag att komma åt tomater, aprikoser, persikor, jordgubbar – medan passionsfrukten, melonerna, kiwin kommer igång efter min avresa.

Det är mer liv på nätterna. Nora The Dog skäller då och då. Förmodligen åt en räv. Det hörs rävgläfs. Medan det där med att kissa överallt i terrängen fungerar som skydd mot vildsvinen. De har inte varit synliga eller hörliga på en vecka. Det må förbli så.

Det är hälsosamt och stärkande i bergen. Det är 12 dagar kvar av min bergsvistelse. Syre och klorofyllchock-vistelse. Och så är det The Two Cities. Det blir stroseri framöver i Lanjarón. Och tvätt och handel och kasta sopor i Órgiva.

En högklackad stad.

En sandal-stad.

Jag är mitt emellan

Uppe på berget

Två dagars introduktion – inkluderande rundvandring i Órgiva – staden som är översvämmad av hippies. Någon skrev en bok någon gång om staden som lockade de vida klädernas folk att sitta med korslagda ben drickandes ört-thé. Några av dem har fallit igenom hårnätet och ligger nu efter de branta trottoarerna med en utsträckt hand.

Rundvandringen nästa dag inkluderade staden Lanjaron – staden fylld av stapplande gamlingar som söker sig dit för det helbrägdagörande vattnets skull. Det rinner vatten lite här och var – vatten från Sierra Nevada som leds ner mot byar och städer via vattenrännor byggda av morerna. Så slam och skam på de som tror att araberna inte bidragit på nåt sätt till Europas utveckling. Det vatten jag duschar i och spolar med kommer rusandes nerför berget tack vare arabisk ingenjörskunskap.

Värdinnan har en 100 000 liters tank. Den är full lugnar hon mig med – och ska räcka till oktober.

Den ska också räcka till de gryende hallonen, björnbären, bönorna, melonerna, kiwin, mangon, persikorna, oliverna, mandlarna, nektarinerna och alla blommorna.

-”Vårda mina rosor” säger värdinnan ett flertal gånger.

Som tur är så kom regnet igår. 8 mm .- det räcker för 2 -3 dagar.

Och så vildsvinen. Första natten orsakade de ett smärre ras som blockerade vägen. Igår skottande jag sten och grus och försökte inbilla mig att jag kan bygga en stadig mur. Men med regnets hjälp så blir det fast lera av det dammiga gruset. Tror jag.

Klättrar upp en bit. Zick-zack klättring. Det är brant. Men gudomligt vackert. Så där Sound of Music – the Hills are alive- vackert.

Ormarna. De är ofarliga säger värdinnan. Däremot är tusenfotingarna jädrigt giftiga. Men de är inte stora nog. Än. Men snart. Jag hittar tre grodor. De är små men låter stora. De simmar koi-fisk i en damm. De väntar på mat varje dag klockan 18.00. Då sticker nosarna upp ur vattnet. De är en matningsceremoni för dem men också för Nora the Dog – som knaprar i sig 5 mandlar.

Efter att ha gått omvägar runt mig så åt hon mandlar ur min hand. Men jag får inte röra henne. Än. Men muta med mat går bra. Korruption.

Katterna är mer framfusiga och nyfikna.

Nora the Dog och Matti the White Cat – är bägge trebenta. Räddade från avlivning. Haltandes i en bra tillvaro idag. Matti blev utslängd från en bil – med brutet ben och bruten svans som följd. Nora var föremål för ond behandling- därav skepticismen mot män.

18 dagar blir jag här uppe på berget bland plantor och haltande djur. Ett lugn utan dess like. Enda ljudet jag hör nu är brunstiga duvor. På natten kan ett vildsvinsgrymtande väcka mig. Jag har fått order om att kissa överallt i terrängen – typ -”Skvätt så mycket du kan!” – för att skrämma bort vildsvinen genom min hormonella doft.

24 timmar hinner jag med i Granada innan återfärd till Bryssel. Där uppstår det annorlunda lugnet – inga hundar på två veckor förrän Mechelen-barnen kommer. Sedan över till västra Sverige för en weimaraner, 3 katter, en bastu, ett gym och en badsjö och 8 km till närmaste affär. (Jag ligger i träning för detta nu för jag har ju bara 3,5 km till närmaste affär här – men ännu närmare till en ostbutik, och en olivkvarn och en butik med bunuelos.

Från västra Sverige hem till Tango – the Golden retrievers hem 3 hållplatser från mitt hem. Sedan hundfritt i 2 veckor och så dags för Kiba the Kenyan labrador.

I september blir det Tour D’England med början i Cotswolds och en vacker Eurasier – River. Sedan 2 Australien Labradoodles – Minnie och Alfie i Surrey – följt av Gus the Labrador i Sussex. En hel månad i England med turisteri i Oxford och London mellan sittningarna.

Oktober – väntar på besked om 1 eller 2 veckor i Åkersberga med två pudlar. Och beroende på när – så kan det bli 2 veckor i östra Norge med en hund och en katt och närmaste granne 400 meter bort.

Sedan i november tillbaka till Minnie och Alfie i Surrey innan det blir dags för det schweiziska äventyret i December – över jul och nyår med Humphrey the Basset– äldre gentleman med bestämda åsikter.

Men 2026 är obokat. Änsålänge.

En förberedelse för isoleringen

Tankarna kom när Robyn Wright bestämde sig för att isolera sig i en trasig stuga. Hon som hade iskalla ögon i House of Cards visar nu upp sorgsna ögon. Det är nog för att hon själv har regisserat filmen. En film som förutom isolering visar berg efter berg och en svartbjörn som förstör Robyn Wrights konservburkar medan hon gömmer sig på utedasset.

Sedan fortsatte tankarna om isolering när jag såg en tredelars dokumentär om längtan efter att bo med fler djur och färre människor. Precis som Robyn Wright har denna Rebecka noll koll på husen hon köper. Hästmyror och utedass. Dock ingen svartbjörn som förstör konservburkar men en Pelle som river ner en skorsten.

Culemborg – där jag är nu – är inte tömd på människor. Men av någon anledning hade de flesta villor flaggan på halvstång i söndags. Jag googlade för att se vem som hade dött. Det visade sig vara alla som dog i andra världskriget.

Dagen efter åkte flaggorna i topp. Då var det dags att fira befrielsedagen. 80 år efter avtyskningen.

Så även om det är folktätt i detta vattentäta samhälle – så finns den kulturella isoleringen. Den att inte veta varför flaggor används si eller så. För en dryg vecka sedan så kom det helt andra flaggor upp i kombination med fyrverkerier. Inte de nederländska – utan … ja jag fick fråga värdfamiljen över WhatsApp – varför fyrverkerier skjuts upp 2 dagar före kungens födelsedag och varför en icke-nederländsk flagga hissas på en del hus.

Det visade sig vara Malacker. som firade något. Knappast självständighet. För Malackahalvön tillhör 3 länder. Mysterium . Men en del av isolering. En kulturell isolering. Finnas i ett land utan att fatta vad som händer.

Allt detta är förberedelse. För det som komma ska. 23 dagar i en olivträdsdunge. Ett hus mitt ute i ingenting. Eller jo. Någonting finns det. Vildsvinsjägare på lördagsförmiddagar. Men inga grannar. Vatten via de gamla moriska vattenlederna från snön på Sierra Nevada. Jag har sett foto på vattentanken. Jag är inte orolig för att vattnet ska ta slut.

Det utlovas en 20-årig Volvo som sällskap – förutom de två katterna och en hund. Det utlovas 3 terrasser. För att se på olivträd. Och berg. Robyn Wright såg bara furor. Hon hade minsann inga olivträd i sikte.

Det ska finnas en matbutik med tvättmaskin i närmaste stad sådär 8-9 kilometer bort. Tvättmaskin finns inte i olivdungen. Men det finns ju ingen som ser om jag går runt med smutsiga kläder. Robinson Lind i en olivdunge.

********

Efter olivdungen blir nästa utfärd till västra Sverige. Halvisolerat. 8 km till närmaste mataffär. Men bastu och gym i huset. Och badsjö ett ankskrik bort.

Halvisolerat.

Resten av året är oisolerat.

4 brittiska Home and Hounds att passa. Ja och en skotsk. Och så jul och nyår i Basel. Där jag inte har varit sedan jag 1982 sov på ett vandrarhem där madrasserna var fyllda av halm. Det är därför jag inte har återvänt,