Sitter tillbakalutad. Solen värmer. Det är bara 14C. Men det struntar solen i. Den värmer.

This is no ordinary life.

Sade sjunger i högtalarna. Negroni framför mig.

Då ser jag vad jag inte hör. This is no ordinary love – sjunger hon. Inte ordinary life. Felhörning. Vaxpropp.

Men jag väljer ’no ordinary life’. Passar bäst.

Jag har ätit en 5-rätters lunch. Jag har njutit. Jag valde restaurangen för att en recension gnällde om att restaurangens hund hade kissat nära deras bord.

Jag såg ingen hund. Jag såg god mat. Återvänder på lördag med f d hyresvärd och hans granne.

Jag bor i tre veckor i en främmande familjs hus.

This is no ordinary life.

De lämnar nyckel och instruktioner om pelletspannan och två håriga barn i min vård.

Så ska världen vara.

Som Birgit i Andalusien vars hund och två katter jag ska passa – och olivlunden och huset- i maj.

–”Jag behöver inga referenser. Jag vill bara se ditt ansikte”

Människor som litar på människor.

Kopplingen till litandet är de håriga barnen. Hundarna. De där änglarna som skakat av sig vingarna.

Dog is God spelled backwards.

This is no ordinary life.

”Mina” hundar vaknar före mig. De väcker mig.

Pordenone. Punkrockens vagga i Italien. Äntligen. Jag ser en dam med blågrönt hår. Antingen är hon en relik från punktiden. Eller en mermaid (jag åt för mycket fisk till lunch).

This is no ordinary life.

Främling i främlingars hem.

Hitintills har alla främlingars hem haft den helige graal som behövs. Espressokannan.

Ett måste.

Jag har hittat rätt i mitt letande efter not ordinary life.

Eller för att citera en annan splendid bugger – Hjalmar Gullberg

Efter maj i Sierra Nevada. Ett lugn. Barnen från Mechelen en vecka. Sen 2 eller 3 veckor med bångstyrige Tango ( – I’m not ready with the walk).

Sedan ett lugn. Och utforskande efter fler håriga barn för mitt not ordinary life