Ja – Mestre är liksom Venedigs fula förort. Men hotellpriserna är inte uppskjutna i rymden och där finns en ful tågstation så jag enkelt skulle ta mig till Pordenone. Eller jag hamnade ju inte där. Inte riktigt.

Men Mestre är inte helt fel – för strax efter mig anlände Brussels Airlines besättning till samma hotell – det tiovåningska Leonardo Royal med utsikt över ful arkitektur.

Hårklippning. Hundleksaker (mutor). Det var planen. Första frisersalongen var kinesisk. Den andra frisersalongen var också kinesisk. Även den tredje – så jag såg det som ett tecken och klev in. 12 euro för en klippning av en frisör som jag inte kunde kommunicera med – men kollegan kunde lite engelska så vi kom överens om att en månads hår skulle bort. Eller jag hoppades att vi var överens.

Schampot luktade kola.

Det blev mer 6 veckors hår som försvann. Inte 4. Men bra så.

En Negroni. Är jag i Negronins modersmark så …. En Negroni på torget i Mestre efter att jag hittat två bollar -(mutor) till hundarna. Bollarna ser ut som coronavirus – och så var det ju här i trakterna för 5 år sen. Coronavirus överallt.

Mestre är en sliten stad. Med konst(iga) ambitioner.

Jag gläds mig åt belgisk öl – för den lokala birran var läskeblask.

Idag blev det tåg. En äldre dam hade varit i Addis Ababa _ hon frågade vad i all friden jag skulle göra i Pordenone. Själv klev hon av i en betydligt mindre stad.

En timme i fullpackat tåg. De flesta sov. Jag vaknade till när vi passerade den heliga staden Conegliano. Staden där Isabella Haak gör storverk. Slåendes en boll.

Men nu. Porcia. Staden som är 4 kilometer från Pordenone som jag trodde jag skulle till.

En restaurang i Michelinguiden. Ingen stjärna men omnämnd. Bra så. En stor Electrolux-fabrik. Och så närheten till Dolomiterna.

Mitt sovrumsfönster vetter mot de snöklädda bergstopparna. Om jag bara vaknade med kontaktlinser på så skulle jag se dem.

En treveckors uppväckningssyn.