Men därnere. En man med huvan nerdragen kommer springande runt hörnet. Jagad? Förmodligen av sina egna tankar.

Kön ringlar lång och bred. Sex-museet. Den andra kön är ännu längre. Madame Tussauds.

Turisterna vet hur man upptäcker det ”sanna” Amsterdam. På söndagmorgon kryssar jag mig fram mellan utstötta gårdagsmiddagar och människor utan mål och mening men med tom blick tar sig fram eller bak. En stad fylld av zombies.

Men från 5e våningen är allt bra.

Dit når inte marijuanarökarnas andetag.

Våning 2. På Rijksmuseum är fullpackad. 3 lager människor som samlas fram en Rembrandt eller en Vermeer. Våning 0 och våning 1 däremot. Tomma salar. Frid. Tid att skåda de sura minerna från tavlorna,

Nej. Amsterdam ses bäst från 5e våningen. Bottenvåningen är fylld av spruckna drömmar och haschrus och köer till fel museer och pannkaksrestauranger.

Inte en flanerar-stad. Mer en zickzackstad med ständiga överraskningar. Människor som ser sin mobil men inte staden. Människor som stannar upp i steget och blir pågångna bakifrån. Horder av kanalbåtar som tar sig fram genom horder av andra kanalbåtar.

2017. 2025. Det blev mina två sista Amsterdambesök. I maj ska jag till Schiphol för att ta mig till Granada, Spanien – men Schiphol är ju 15 minuters tågresa från Amsterdam. Bra så.

I morgon Italien och Tommy – 1 år – och Belen -11 år- i dryga tre veckor. En timme från Venedig. Jag vet inte så mycket om staden – Pordenone – mer än att jag aldrig hört talas om den tidigare. Allt blir en överraskning. Staden i hemliga lådan-typ.