Här är jag nu – 10 minuter från det största varuhus jag någonsin klivit in i. Carrefour i Wasquehal. Jag går vilse. I varuhuset. Letar efter rödlök och kyckling. Det ska bli en jägarkyckling i den lilla förorten.

Lost in the supermarket. Och kundvagnarna är stora. Men jag hittar engelska muffins och de blir ju bra frukostar med bacon och ägg.

Men innan förorten – Wasquehal – där labrador-boxerblandningen Spoof skäller åt okända saker. Eller som ägarinnan Rebecca säger – ”Hon skäller för att visa att hon är här” – så var det tre dagar i Lille. Staden som ligger nära – nästan för nära mitt hem för att jag ska åka dit. Men denna gång med en Spoof som behöver sällskap i en vecka medan hennes familj bränner sig i Egypten. Barnen är rödhåriga. Jag hoppas de har SPF 60+ med sig.

Lille.

Upp i stadshusets torn. 18 personer åt gången. Jag är besviken för att vi bara är 9 stycken som hänger på låset klockan 10.00.

Därnere. Louis XIVs segermonument när hans styrkor lyckades erövra Lille. Däremot hade han en analfistel som tog 2 månader att läka efter borttagandeoperationen och sen dog han i kallbrand. Men han har ett segermonument.

Kyrkor. En är sotig. En är stängd (rasrisk) och katedralen är alldeles för modern.

Museer. Ja men de sköna konsternas museum är ju ett måste. Raphael-utställningen är tjock av närsynta människor. De andra avdelningarna är skönt tomma.

Grevinnans hospice. Den avverkar man på 45 minuter. Kapelltaket!

Charles de Gaulles hem.

Trevligaste museet i stan. Personalen släpper inte taget. De vill förklara slikt man inte bryr sig om.

Men jag åt också. Mycket. Allt från krogen som inte bytt skepnad på evígheter – Jour de Peche – till bakgatans fynd – Bistro Franquette – till baren som ville servera mat – Le28 – till prisfyndet – Petit Bouillon Arcide.

Mätt.

Men nu en vecka i en förort. En tom förort. Jag ser fler sopkärl än människor.

Hitintills har jag sett en grossist för sprit. En restaurang med arg servitör. Ett hypervaruhus med människor som blockerar framgången med Europas största kundvagnar. Men whiskyn kostar 50% av de belgiska priserna.

Och värdfamiljen har en eldstad som fungerar.

Och en hund som skäller åt okända saker.

Lille. Ett absolut weekend resmål. Mat. Kullersten. Massor av hundar.

Och så ska man ställa sig i kön för Le Petit Bouillon Arcide. Bra mat till häpnadsväckande låga priser. Men man ska äta fort. För ute på gatan ringlar kön.