Vi leker vid Lek

Vi ska till vattnet. Det i sig är inte svårt för det är ju vatten överallt. Men vi ska till det stora vattnet. Floden Lek. Det tarvar en vandring genom stadskärnan och lokalbefolkningens stora fönster mot gatan. De propraste ställer ut sina keramikägodelar i fönstret mot gatan. Andra placerar sin katt där.

Centrumet är halvstängt. Det som lockar de lokala är kaffe och bakelser fast det är lunchdags.

Vi hamnar på tapperiet vid tornet. Vi är de enda på den uppvärmda terrassen. Det kan ju bero på att här dricker man – man äter inte. Lunchmenyn är tilltuggad.

Småplock. Men ölen är belgisk.

Jag tror detta är ett smörgås-till-lunch-land. Västeuropas svar på Norges smörgåsar. I Norge åker man skidor och har en apelsin och en smörgås i ryggsäcken. I Nederländerna åker man skridskor och har några köttrestfrityrer – som heter Bitterballen – i ryggsäcken.

Mina fördomar har talat.

På väg tillbaka i de stora fönstrenas land rusar en av oss in i en djurbutik. Vill ha leksak. Får leksak.

En prasslande pipande leksak.

På vägen tillbaka håller vi oss undan Lennart.

Han ser arg ut och har smutsig hals och huvud.

Det är tre dagar kvar i Culemborg.

************************

I går började jag titta på de inlägg den alltid så kloka och förnuftiga Cecilia Uddén lägger ut på Facebook. Så länge det är landskap så är det lugnt – men så fort det är ett foto på palestinier så brakar de illvilliga in. Inlästa på den israeliska regeringens och arméns mantra.

Priset tar den dam i Stockholm som ojar sig över palestiniers illvilja men tror själv att lösningen för Sverige är inbördeskrig eftersom Musikerförbundet bestämt sig för att lämna X (f d Twitter).

De andra är de vanliga islamofoberna och pingstvännerna och sverigedemokraterna.

Som vanligt.

**************************

Veckans överraskning har annars varit den lokala vinhandlaren i shoppingcentret – som heter Chopin (alla gator har kompositörsnamn – jag huserar på Bartok-gatan) men som borde ha döpts till Choping.

Jo – den lokale vinhandlaren hade ölet som jag bara gett upp att handla i Belgien . Det är munkar i Flandern som producerar efter vad de vill producera – inte efter vad andra vill att de ska producera.

-”Vi är inte munkar för att producera öl – utan producerar öl för att kunna vara munkar..

Så vill man köpa Westvleteren så måsta man boka sina max 2 backar öl på nätet och få en tid när man ska kunna köpa ölen. Att dyka upp på måfå vid klostret är ett absolut nej.

Men den lokale vinhandlaren hade 3 flaskor med grön kapsyl – Westvleteren blonde. Han hade.

Nu har jag dom.

Att ha roligt i en befästning

Cul em Borg.

Culemborg. Staden som evakuerades 1995 för floden Lek var inte att leka med då. Men nu har översvämningshinder byggts. Så nu behöver jag inte oja mig för plötslig flykt.

Men det är vatten överallt. Absolut överallt.

Hund och träd delar namn
En häger hägrar – eller vad vet jag? Är det en häger?

Och allt är platt. Att gå vilse är en vana nu den tredje dagen i Culemborg. Min vana att börja vistelse med att klättra upp på högsta punkten för att få en överblick blev att kliva upp på tredje våningen i huset jag vaktar.

Jag såg platta vattenfyllda tak.

I huset till vänster bor det ett start antal folk – de är inhyrda arbetare från östra Europa som arbetar på ostfabriken – Leerdamer. Den ost jag har på frukostsmörgåsen sedan 2019. Nu ser jag dem som står bakom osten.

Till höger en familj med ett barn som kliar Daisy genom spjälorna i staketet.

Hunden heter Daisy. En ettåring vars kropp agerar svajigt dragspel så fort hon ser en annan hund.

Här blir jag i 5 dagar till. Sedan 2 nätter i Amsterdam – för tågstrejken i Belgien är inte färdigstrejkad förrän sista tåget ska gå på söndagkväll.

Hemma två nätter.

Sedan blir det 27 italienska nätter. 2 eller 3 i Venedig och resten i Pordenone – som definitivt inte kan vara lika platt som Culemborg. Dolomiterna.

Min italienska månad. 400% ökning av vistelse i Italien.

I slutet av april återvänder jag till Culemborg – efter att ha varit hemma i 3 veckor (!). Då ska vädret se till att vi kan sitta på en bänk vid nåt av alla de vatten som finns och titta på änder. Och hägern. Om det nu var en häger.

Tågen strejkar men inte jag …

Så igår kl 2200 började den 9 dagar långa strejken som två av de belgiska fackföreningar som organiserar tåganställda driver. Det finns andra fackföreningar så alla tåg står inte stilla.

Jag var i Frankrike och behövde ta mig till Nederländerna. Från en labrador (Spoof)

… till nästa (Daisy)

Eller. Labrador och labrador. Bägge har nåt annat i sig. Spoof har definitivt boxerblod. Daisy … lite av varje men mest labrador.

Det gick över förväntan trots ett inställt tåg där pengarna betalades tillbaka och en ombokning till ett 20 vagnars tåg där bara 10 platser fanns kvar när jag klämde in mig.

Det blev en kort sömn i hemmet. En vandring till ett tåg som till min förvåning tog mig till stortåget till Rotterdam. Och sen flöt det på. Nästan inklämd av stängande dörrar på Rotterdam-Utrecht tåget. Nästan inklämd igen av stängande dörrar på Utrecht – Culemborg tåget.

Så kallat flyt,

Så nu är jag i Culemborg – känd för en evakuering i närtid på grund av översvämning och för att vara tillflykt för konkursande holländare i dåtid.

Daisy.

Daisys familj – mamma – pappa – två tvillingar. Har åkt till Mallorca på semester.

Jag vet inte vad jag ska göra i Culemborg mer än vandra runt med Daisy. Som tur är finns det en gedigen mataffär – Plus – bara 200 meter bort. Så jag ska bli fet(are).

På vägen hit lärde jag mig att den ost som kommer från staden Gouda inte heter Gouda – utan Hschåuda. Mycket saliv i utropet hos konduktören på tåget.

De lärde på Plus-varuhuset utsöndrar också mycket saliv när de ler och säger svårtydliga saker.

Ett språk ? Eller ett salivutsöndringsväsnande?

Men jag försöker anpassa mig till läget genom tulpaner. De är billiga.

Grannarna tvärs över gatan har vid 13-tiden tagit emot en beställning av 8 backar öl. Heineken tyvärr. Så jag kommer inte att partykrascha.

Culemborg. Allt är platt. Svårt att få en översyn när man bara ser grannhuset.

Men en vecka här. Och inte hem sen. Tågstrejken pågår till sista tåget på söndag.

Så jag tar en 2 dagars vända till Amsterdam.

Och en 2 dagars vända hem.

Och sen vidare för 3 veckor – ja nästan 4 veckor. – i Pordenone, Italien. Flyg till Venedig och sen 40 minuter tåg.

I den lilla förorten

Här är jag nu – 10 minuter från det största varuhus jag någonsin klivit in i. Carrefour i Wasquehal. Jag går vilse. I varuhuset. Letar efter rödlök och kyckling. Det ska bli en jägarkyckling i den lilla förorten.

Lost in the supermarket. Och kundvagnarna är stora. Men jag hittar engelska muffins och de blir ju bra frukostar med bacon och ägg.

Men innan förorten – Wasquehal – där labrador-boxerblandningen Spoof skäller åt okända saker. Eller som ägarinnan Rebecca säger – ”Hon skäller för att visa att hon är här” – så var det tre dagar i Lille. Staden som ligger nära – nästan för nära mitt hem för att jag ska åka dit. Men denna gång med en Spoof som behöver sällskap i en vecka medan hennes familj bränner sig i Egypten. Barnen är rödhåriga. Jag hoppas de har SPF 60+ med sig.

Lille.

Upp i stadshusets torn. 18 personer åt gången. Jag är besviken för att vi bara är 9 stycken som hänger på låset klockan 10.00.

Därnere. Louis XIVs segermonument när hans styrkor lyckades erövra Lille. Däremot hade han en analfistel som tog 2 månader att läka efter borttagandeoperationen och sen dog han i kallbrand. Men han har ett segermonument.

Kyrkor. En är sotig. En är stängd (rasrisk) och katedralen är alldeles för modern.

Museer. Ja men de sköna konsternas museum är ju ett måste. Raphael-utställningen är tjock av närsynta människor. De andra avdelningarna är skönt tomma.

Grevinnans hospice. Den avverkar man på 45 minuter. Kapelltaket!

Charles de Gaulles hem.

Trevligaste museet i stan. Personalen släpper inte taget. De vill förklara slikt man inte bryr sig om.

Men jag åt också. Mycket. Allt från krogen som inte bytt skepnad på evígheter – Jour de Peche – till bakgatans fynd – Bistro Franquette – till baren som ville servera mat – Le28 – till prisfyndet – Petit Bouillon Arcide.

Mätt.

Men nu en vecka i en förort. En tom förort. Jag ser fler sopkärl än människor.

Hitintills har jag sett en grossist för sprit. En restaurang med arg servitör. Ett hypervaruhus med människor som blockerar framgången med Europas största kundvagnar. Men whiskyn kostar 50% av de belgiska priserna.

Och värdfamiljen har en eldstad som fungerar.

Och en hund som skäller åt okända saker.

Lille. Ett absolut weekend resmål. Mat. Kullersten. Massor av hundar.

Och så ska man ställa sig i kön för Le Petit Bouillon Arcide. Bra mat till häpnadsväckande låga priser. Men man ska äta fort. För ute på gatan ringlar kön.

I dom nedre länderna

Men man kan ju se rakt in i folks hus och hemman. Stora fönster mot gatan. Inga gardiner. Familjerna lever sina liv. Jag ser allt. Eller det mesta. Men man måste gå långsamt för att inte gå miste om det nederländska livet.

Familjen vars hus jag ska vakta sedermera har en förklaring. Hon är katolik och han är protestant. Han säger att katoliker är mer slutna – mer instängda medan protestanterna fläker ut sig mot omvärlden. Och Nederländerna såg ju till att katolikerna rök och drog till Belgien. Som då hette Spanska Nederländerna.

Kyrkorna skalades av. Inga färgglada nunor på väggarna. Här är det guds ord som gäller. Inte prål och lånta fjädrar.

Utrecht. Ett enda stort virrvarr av rundade gator med butiker och pannkaksrestauranger. Och så några anständiga museer.

Museer som sätter tankarna i rörelse… För mycket rörelse. Upprörelse.

Staden är en sommarstad. Man ska sitta vid kanalen och lapa drycker. Nu blåser isvindar över staden och inte ens en pannkaka värmer.

Domen styr och ställer

Den äldre stadsdelen håller på att klämmas in av stål och glasbyggnader. Utveckling eller avveckling?

Men den *-iga maten har en bra prisklass. Hälften av de belgiska Michelin-priserna.

Tre väldigt bra restauranger. Jardin. Héron. Goedheyd. Om Jardin var lugnet så var Héron så nära myllan man kan komma med Goedheyd var godast – ja Goedheyd betyder godhet – men klart bullrigast.

Lördagen. En sväng över till Culemborg där jag ska vakta hund och hem under två vändor under våren.

Culemborg. Staden som resten av Nederländerna skojar om. Att gå i konkurs – då säger andra ”du har åkt till Culemborg”.

Ja – staden var en fristad vilket gjorde att fogdar utifrån inte kunde arrestera de skuldsatta som flytt till Culemborg.

Men det är en sömnig stad. Platta villakvarter. Men med stora fönster ut mot gatan. Min fantasi kommer att blomma.

Daisy som jag ska passa går långsamt. Hon sniffar mycket. Det är bra. Då kan jag spana in i de stora fönstrena och särskåda de lokala.

Men det är 10 dagar kvar till nästa vända till Culemborg. Första ska jag till Lille. Där väntar en annan labrador – Spoof!