Först förundrar jag mig över att en bensinstation heter Kastrati. Men det var ju originalnamnet på landshjälten Skanderbeg. Och mycket riktigt. Taxin från flygplatsen tar mig till hotellet vid Skanderbeg-torget. Ett hotell som under diktatur-tiden var det enda hotell där utlänningar fick bo. Det är ett vidsträckt solgasset torg.

Hotellet har rustats upp sedan herr Hoxha styrde. De placerar mig på 14-e våningen. Högst upp. Bra för utsikten men väntan på hissarna – de är bara 2 – ger möjlighet till samspråk med de andra väntarna.

Korridoren är skrynklig.

Vågad. Svårdammad. Jag stryker vågorna med fingret. Dammlöst. Imponerad.

Jag ser en kyrka med en penissymbol.

Jag ville vara kulturell. Det gick inte. Nationella historiska museet var stängt för renovering. Bunker – museet var fullbokat. Bank-museet stängde 1500 – då arbetade jag.

Så det blev mat. Som vanligt

Och Negroni.

Tirana var bra. Nog för att de flesta män ser ut som skurkarna i Taken med Liam Neeson. Men trevligheten sprudlade bakom skäggstubbarna och den kobenta gången. Damerna var blonderade och luktade nyrikedom.

Cigaretterna var oerhört många. Bakom ratten. Till frukost. Till lunch. Under vandring. Överallt. Askkoppar överallt. Ett rökt land,

Jag kommer att återvända.