Det är 2 år sen sist. Då var det bara över dagen. En fisksoppa och James Ensor huset.
Staden vid havet. Oostende. Staden man inte åker till under sommarens soliga dagar. En dag i augusti satt jag på ett tåg som skulle till Oostende. Jag skulle bara åka 15 minuter från Leuven. Tåget var överfyllt. Badbollar och parasoll och skrikande barn.
Men nu är det september. Då kan man åka hit. Folktomt tänkte jag. Det är det inte. Havet lockar och rullväskorna rullar iväg från det tömmande tåget.
Det regnar. Det blåser.
Jag tar mig till James Ensor huset. Fullbokat hela dagen. Så jag går till det lilla trevliga stadsmuseet där Belgiens första drottning levde och dog. En liten film visas i ett rum. Filmen börjar med att berätta at hon dog i just detta rum. Jag reser mig upp och går vidare.
Högst upp i huset är ett torn. Ja torn brukar ju vara högst upp. Men hit bar de den sjuka drottningen så hon skulle se havet och andas havsluft.
Hon blev 38 år.
Begravd i Petrus och Paulus kyrkan. Hennes marmorgrav överlevde branden som förstörde kyrkan.
Mat.
Bistro Mathilde. Trevligt och gott. Och supereffektiv service.
Maten är så god så jag skickar ett meddelande till favoriten Nathan i Antwerpen för att fråga när den nya menyn finns på plats. Snabbt svar – nästa onsdag – så jag bokar tid för mat på fredag.
Ölar lite på väg tillbaka.
Hotellet levererar ett rum med balkong. Frihet.
Utsikt mot en massa grannar. Jag ser bara en granne. En rökare.
Lördag blir det museum. Muzee och Ensor-huset.
Såna museer som man avverkar på en timme.
Sedan får jag ont i öronen. Det lindras när bordet bakom får sin brunch. Då slutar de skrika. Jag petar i en lax – guacamole sallad. Den är sådär. Mer kvantitet än kvalitet.
Havet. Havet blåser. Det är risk för att blåsa bort så jag söker skulpturskydd.
I kväll ska jag på Casino. För att äta. Mat. Så det blir lite av varje.
itsallabouttransparency 