Det började som en skakning i klostervalven ..

.sedan kom adeln och tog över. Klostret Walden Abbey revs och adeln byggde upp Audley End. Ett tag det största herresätet i England men sedan tog pengarna slut så grevinnan – som sedan testamenterade det hela till brorsonen – rev två tredjedelar av slottet.

Nu tassar det runt volontärer för BBC ska sända sitt trädgårdsprogram nästa helg från Audley End. Då kommer bilarna att köa. Förra helgen var det Victorian Horse show. Det luktar fortfarande hästgödsel. Undrar vad det kommer att lukta efter trädgårdsshowen?

Först tittar jag på tjänstefolkets arbetslokaler. Downstairs liksom – men det är mer sideways för tvätteriet och smörtillverkningslokalerna ligger i en sidobyggnad. Nu vet jag allt om potatisstärkelsetvätt och smörkärning.

Inuti huvudbyggnaden råder fotoförbud. Que? Jo även om slottet nu ägs av staten – så är ägodelarna privata och tillhör de som är kvar av familjen Braybrooke. Och när jag skulle ta reda på vilka dessa är så dyker det upp en arvstvist som får manuset i Downton Abbey att blekna. Läs själv. Hade jag läst om detta innan mitt besök så hade jag ju andats in konflikterna och surheten – men nu blev jag mest sur för att jag inte fick fotografera. Det fick ingen annan heller. Man fick inte heller ta med sig mat in bland de 100 rummen.

Matsalarna användes senast 1948. Familjen flyttade ut 1941 och militären tog över och gjorde det till en hemlig plats. Så frågan är vem som åt middagen 1948?

Det placerades sprängämnen under broarna över floden Cam. Det hemliga bestod i att träna polska soldater som sedan fallskärmades ner över Polen. Men de polska soldaterna fick inte besöka matsalen.

Jag vet inte om de fick besöka de två korridorerna fyllda med taxidermade djur och fåglar. En av 1800-talssönerna hade för vana att döda djur och fåglar och stoppa upp dem. 100-tals. Djuren spökar inte säger guiden. Synd. De borde hämnas. Men uppstopparsonen dog ung . Han var så krasslig så han fick bo med sin läkare. Säger de,

I barnkammaren får man läsa om de 5 sönerna – inklusive denuppstoppande – och vad som hände dem. De tre döttrarna – ja där får man se deras leksaker.

Ut ur huset. Ut i det gröna. Köksträdgården. Den Elysianska trädgården. Broarna. Svanarna. Äpplen. Päron. Sadlar.

Jag kommer inte att gå på trädgårdsshowen som BBC ordnar. Bara om de de två grenarna av släkten som var vinnare och förlorare i arvstvisten dyker upp. Skulle blomkrukor vina i luften då? Det vore nåt i livesändning på BBC….

Men – laga god mat; det kan inte engelsmännen. Men däremot gör de skäl för namnet ängelsmän för fixa i ordning trädgårdar. Det kan de!

Här skyltas det

Och inte för att främst informera utan för att banna i förtid. Det skyltas inte ”No dogs allowed” utan ”Strictly no dogs allowed” . De privata gatorna har 2 -3 skyltar vid infarten med samma text om att man ska ge fan i att parkera på deras gata om man inte bor där.

Men annars är det trevlig halvfart här i staden som blev rik på att färga tyger med saffran. Så då fick staden namnet Saffron Walden från att bara ha hetat Walden tidigare. Staden växer. Men kvar i de centrala delarna finns det hus som byggdes när Ivanhoe tvekade mellan Rebecca och den blonda.

Före det byggdes slottet. Som idag är en klump kvar. Det revs av någon anledning som man kan bara gissa om. Förmodligen togs byggstenarna från slottet till andra byggen. Här finns ingen sten för byggen. Staden vilar på en kalkgrund. När det regnar så slukar marken upp regnet direkt. Hungrig kalk.

Kyrkan – Heliga Maria – är rejält tilltagen. Störst i Essex. Men sådär anglikanskt tom på utsmyckning. Några få tavlor. Färgade glasfönster som i och för sig är rejäla. Men det oväntade – en barnhörna med leksaker som inte väsnas. Bordet vid utgången med kvarglömda saker. En trädgårdsspade. Gyllene änglavingar. Ett antal vattenflaskor. Och kläder. Kläder. Jag hoppas ingen lämnade kyrkan naken.

Bakom kyrkan. Fry Gallery. 3 tättbefolkade rum. Av tavlor som är så tätt upphängda så man ser minst tre tavlor samtidigt. Och hummande pensionärer. Jag är också pensionär men jag hummar inte. Jag hostar så det finns utrymme att komma förbi den hummande pensionärsflocken. Och så ut och in i trädgården som är trädgårdar. Bridge End gardens. Rejält tilltaget med äpplen, blommor och allt möjligt grönt. Och förstås en skylt om att hundar inte är tillåtna – men bara vid huvudentrén. Tar man sig in via någon av de andra ingångarna så tror man att detta verkar ju bra för hundar. Men då kommer Rita Rättrådig som slutat humma utan vevar med sin picknickkorg och det är bara för hundarna att lämna.

Det är nåt med engelsmän och engelskvinnor. Vänliga så man mår som ett tomt väntrum på akutmottagningen. Bestämda när de tycker det behövs så man mår som flaskan längst ner i glasåtervinningen. Men det bestämda är främst via skyltar. Lyd dom och du hamnar inte i glaskrossen.

Matbutiken. Hylla efter hylla med färdiglagad mat. Har engelsmännen och engelskvinnorna för små kök eller hatar de att laga mat. Fast nu säger de att det är matlagning när man värmer upp det färdiglagade i 200 C i standardugn och 180C i varmfläktsugn. Det är det inte.

Utanför butiken finns en bänk med en snäll skylt. ”A stranger is a friend you haven’t met yet”. Skylten uppmanar en till att sätta sig ner så kommer en stranger och vill bli din vän. De fyra gånger jag handlat mat har bänken gapat tom.

Då är det pubarna som är bättre kontaktytor. Trots att ölen har en alkoholstyrka på 3,5 – 4,5 %. Inte att undra på att grannarna klagade över det belgiska ölet. ”Bloody hell we got drunk after one beer!” Den kundägda kvarterspuben har ölfestival i 10 dagar. Jag frågar efter den starkaste ölen. 5%.

En vecka kvar här. Hundarna Oscar och Henry – punktmarkerar mig. De ser mig som den som ska ge dem mat. Hela tiden. En del dagar strejkar de. Vägrar gå mer än 100 meter och sen hem. Tjurrusning hem. Andra dagar lunkar de fram över åkrar och ängar i kilometer efter kilometer. I fredags gick vi 8 kilometer. De med de små krumma benen. Jag förstår varför de vandringsstrejkade på lördagen.

De fyller 12 år nästa månad. Två bröder som synkroniserar sin gång.

Och så labyrinten. Byggd nån gång när Ivanhoe tvekade mellan Rebecca och den blonda. I mitten placerades en ungmö. Och så skulle de unga männen ta sig fram efter labyrinten utan att snubbla. 1609 meter är vägen fram till ungmön. Jag tycker de skulle återuppväcka traditionen. Givetvis med förmanande skyltar efter de 1609 metrarna.

Det har vart bra medicin att vara här. Lugnt. Bra sömn – med Henry på mina fötter och Oscar kämpandes för att sno min kudde. Som det ska vara.

Gentrifierar

Staden lockade igen. Gent.

Eller så är det hotellet som lockar.

Hotellet där jag sover min bästa sömn. På något sätt är kuddarna – alla 4 – alltid svala.

Det gamla postkontoret från 1898 som nu inhyser butiker restauranter och så hotellet med 36 rum. Hotellet där alla detaljer är perfekta. Badrumsvågen som visar 2 kilo för lite. Baren där det tar lite tid att få drinken men den är perfekt. Baren som är så populär men där det bästa borden är reserverade för hotellgästerna.

Barskåpet i rummet med färdigblandad Negroni och Manhattan och nån tequila-grej. Frukostarna i lugnet före stormen – innan amerikanerna kommer och ojar sig över de låga fåtöljerna.

Men sedan finns ju staden där jag har så ,mycket kvar att upptäcka. Det finns områden där armbågen behöver vässas. Där turisterna kommer i bredd. Och så finns de tomma gatorna med fasader och kanaler och båtar att beundra.

Och så lammet. Lammet som lajvar Jesus. Bröderna Van Eycks mästerverk. Gåvan till katedralen från det rika paret som fick varsin ruta i målningen:

Bokning behövs. I april kom jag inte in. Fullbokat. Så nu har jag bokat en vecka i förväg. Och stod förstås först i kön när de öppnade kl 10.00.

På med rymdutrustning,

En virtuell vandring i kryptan där hela storyn om lammet berättas. Och om katedralen. Och sen sätter man sig. Och väntar. På lammet. För lammet öppnas bara efter 30 långa minuter. Först får man stirra på det rika paret. På lite allmänt kristet folk. Och sen öppnar sig tavlan och lammet – ja – det är alltså Jesus som på nåt sätt och av nån märklig anledning har klätt ut sig till ett lamm.

Hej då katedral.

Drar vidare till stadsmuseet STAM. En vandring efter en kanal med avundsvärda hus och ännu mer avundsvärda båtar. Flotten som puttrar fram med solenergi. Museet förklarar. Om Amand som kom och kristnade folk. Om nordmännen som kom och plundrade. Om staden som ville vara självständig men som förlorade sina krig. Om nazzarna som stal Lammet och gömde den i en saltgruva i Österrike. Och överallt får barn lajva stadsplanerare.

Det är ett trevligt folktomt museum.

Så jag drar vidare till klostret. St Pieters klostret som var i funktion fram till 1800 -talet. Rika knösar som kunde måla tak.

En kyrka till. St Nicholas. Högt i tak.

Gudagott.

Men sen är det mat.

Waterzoi från Gent.

Brun krabba med avokadokräm.

Sjötunga med bacon

Kalvfile

Kvarg.

Men sen.

Sen är det Cimon. Cimon den snuskige. Mammelokkern. Död åt Cimon.

Men Gent lever. Och så länge jag lever så återvänder jag hit.