Month: July 2023

Veckorna med Tango

/ Hans Lind / 2 Comments

Bosatt i nästan 3 veckor i främlingars hem. Tango är inte längre en främling. Vi har genomskådat varandra.

Det är ett grannskap med en t-banestation och en spårvagnshållplats. En förvånansvärt bra kinesrestaurang där kunderna stannar kvar länge vid kassan och pratar på som om de inte hade tillgång till Facebook. En väldigt bra grek där Tango är väldigt välkommen – så välkommen så han lägger sig på gatan för att markera att han vill in på restaurangen.

Och så stället som jag inte vet vad det heter. Det står “Le Regent” på markisen men på licensen som är uppklistrad i fönstret står det “Jardins de Babylon”. Jag hoppas att det är det senare namnet som är det riktiga.

På morgonpromenaden ska Tango in på baren fast den är stängd. På lunchen ska han in – på kvällspromenaden likaså. Det är något med ägarinnan som han gillar. Vi kan inte lämna baren utan att han ska hälsa på henne. Ägaren struntar han i – men de andra stamgästerna får sina hälsningar; den vildvuxne engelsmannen, den tjocke labradorägaren. Barnfamiljen från porten bredvid.

Grannskapet har två finparker och två fulparker. I ena fulparken – Prinsessan Clementines park – samlas a-laget. Och metarna. Metarna! De sitter mitt i stan och fiskar. Bröd på metkroken. Jag har inte sett nån fisk komma upp än. Men på morgonen hukar sig parkbänkarna bakom allt skräp. Likadant är det i andra fulparken – Leopold Square – där har kråkorna och råttorna fest på allt som slängts fastän varje parkbänk har en sopkorg bredvid.

I finparkerna på andra sidan genomfartsleden – där är det inte ett apelsinskal i sikte. Där frodas blommorna och träden och den afrikanske mannen som pratskriker i sin mobil 2 eftermiddagar i rad.

Och så parkernas park. Parc Laeken. Massiva ytor. Där får man livsrum. Dit vill Tango gå vid varje promenad. Men jag vet hur det blir. Han vill inte lämna den parken.Lägger sig ner med benen utspretade åt alla håll för att förankra sig i parken. Dragkamp. Tjurskallighet. Två tjurskalliga.

Nu är dagarna med Tango över. Kl 2100 sisådär kommer den semestrande familjen hem från Frankrike. Om 2 veckor kommer nästa hund – Kuma – för sin fjärde vistelse hos mig. På lördag träffar jag labradoren Kiba – som är inbokad över julhelgen. Och så ska jag träffa border collien Henri vars ägare renoverar sitt nyinköpta hus och behöver nån som tar hand om Henri några timmar då och då. Och så ska jag ju till Essex för att ta hand om Oscar och Henry.

Mitt liv som CrazyDogMan

*******

Det blev ett RomCom avsked. Där stod jag på spårvagnshållplatsen i ösregn. Och vem kommer springande för ett sista avsked……

-Nu när du är pensionär så har du väl tid att skriva oftare?

/ Hans Lind / 1 Comment

Svar: Nej

Jag har fullt upp med att utforska världen post-pension.

Morgonen när jag vaknade upp som pensionär var en fri morgon. Fri. Fira. Bokade in 3 nätter i Antwerpen. En terrass över torget. 7 våningar från gatubullret.

3 dagar i Antwerpen. 4 museer. 6 restauranger.

Vinnare bland museer; Mayer van den Bergh. Mannen som samlade och samlade konst tills han föll ner från en häst och dog. 51 år gammal. Mamma Mayer skapade museet.

huvudrätt

Vinnare bland restauranger; Sir Anthony van Dijck Lomo Bellota och ankbröst. Vackra väggar och ljudvågor i vågor. Mellan rätterna höjdes rösterna som sedan tystnade när tuggandet började. Nästan alla gäster kom samtidigt så ljudet var samkört.

Denna restaurang hade jag inte upptäckt om inte ryktet om den räddade gränden Vlaeykensgang hade väckt mitt intresse. Gränden som skulle blivit en parkeringsplats men blev en gränd där turister säger -“ooohhhh!” Jag sade -“ooohhh!” av maten. Kombinationen varma körsbär och ankbröst var lika perfekt som kombinationen Lomo Bellota och fikon.

Tillbaka hem efter tre mätta dagar var jag inte mätt. Tog tåget till Halle- stället dit folk åker i april och maj för att se den blommande skogen Hallerbos Det är inte långt dit. 25 minuter med tåg. Jag skulle inte se skogen – den har slutat blomma. Jag skulle se staden. Det gick fort. Sevärdheten;

… den svarta madonnan – som kungar vallfärdat för att se. Hon blir bara mer och mer mörk för det är ett hav av tända stearinljus framför henne.

Men efter 1 och 1/2 timme hade jag sett allt av Halle. Utom mat. Och det blev ju 1 och 1/2 timme med ceviche och kalvfilé.

Ceviche med gurkskum. Gurkskum. Visa detta för en peruan och det blir blodstörtning. -“Esto no es ceviche!!! Es una blasfemia!!”Men den var god. Förutom gurkskummet.

Nu vaktar jag ett hus och en hund i 3 veckor. Det är huset jag gått förbi så många gånger och tänkt – efter revolutionen ska jag bo där. Huset är stort. Hunden är stor. Huset är lättskött. Hunden är lättstött. Avrundar jag vandringen för snabbt så lägger han sig ner och vägrar gå. Folk omkring.- “Est-il malade?” -“Non, juste têtu” (jag kan inte franska men denna fras har jag fått lära mig för att förklara varför en liggande hund inte tarvar en ambulans).

Hunden – Tango – är känd i kvarteren. Folk hälsar på honom och han hälsar på dem. Till och med damen med katten och det gråa håret hälsar glatt på honom fast Tango dreglar mot katten.

Och under tiden får jag en fråga från Essex om att passa Oscar och Henry medan ägarfamiljen är på semester i Albanien. Så helt plötsligt har jag bokat en resa till Saffron Walden – jo man odlade saffran där förr i världen – i augusti. 17 dagar av lokala pubar och sevärdheten – en mosslabyrint – som om man går genom den ger en promenad av 1.5 kilometer.

Mitt hundpassande går på export.